Här är jag i somras då jag blev - nästan- tvingad att skjuta pil. Resultatet blev skrattretande. Ja, jag sög. Kort sagt.
Som ni ser på bilden här så är jag djupt koncentrerad med pilen och bågen i högsta hugg och den vanliga bita-på-läppen-Posén. Spänningen är oliiiiidlig. Kommer hon att klara det? Hon kommer att klara det!

Inte då.

Jag har då tagit mig tiden att måla upp några väldigt självklara pilar, alla ser hur det blev. Pilen skulle ungefär 10 meter bort så den kunde träffa en tavla.
Ja... ni ser ju själva vart den hamnade. Killen som står bredvid mig ser ut att tänka:" Åh herregud, ta den här bruden bort härifrån".
Vem vet, inte omöjligt att han gjorde det. Däremot kan jag glädjas åt och ta det som tröst att alla fick ett gott skratt, mig inkluderad.

Detta är då ett typsikt My-ögonblick som ni nu har bevittnat. Saker i denna stilen händer mig hela tiden, 24/7 alla dagar om året. Det är ju tur att man....kan....äh, det var inget.

11 sanningar om
MyelisabethMagnusson


-Är helt besatt av gamla saker, och då menar jag foton och saker som tillhört min mormor, morfar och deras familjer.

- Spelade fotboll i...7 år. Hatar det nu och är bollrädd.

- Blir hög av musik

- Är nykterist och vegetarian

- Klippte av mitt hår när jag var liten bara för att jag inte fick ut en tova ur håret.

- Är en plugghäst

- Förstår inte det roliga i Idol och let's dance ELLER handboll

- Tål inte ens att tänka på blod, nålar eller inälvor....

- Är iiiingen morgon människa, det ska gudarna veta!

- Sover oroligt. Jag menar då att jag kastar runt mig så mycket och slår i saker hela tiden. Häromdagen tillexempel slog jag i huvudet i nattduksbordet så jag hade svullen läpp i några dagar.

- Kan titta på samma film om och om och om och om och om och om och om....igen

"Ditt liv är ett hål. En dag kommer du inse hur tomt och mörkt det är utan mig." Hon kastade en blick bortåt och drog ett bloss på ciggaretten som hon tiggt av en stackars liten gymnasieelev. Hon försökte med en annan taktik.
Tystnaden tog nästan kol på de båda personerna som står ute i kylan. Tittar på allt annat än varandra.
"Du kommer att ångra detta" Hon försökte igen, han kan inte ignorera henne på detta viset.
Mer tystnad. Han höll i en svart resväska, handen hade ett krampaktigt tag om handtaget.
" Du vet att jag måste" Han tittade desperat på klockan, väntade, visste att när som helst förändras det. Allt. Inget. Han. Hon.
Den bekanta klumpen som innan satt i magen hade smygit sig upp till hennes hals och nu kämpade hon starkt mot de salta tårarna.
Samtidigt såg hon hur bussens ljus kom runt hörnet och kom närmare obarmhärtigt. Nu är den hr. Framtiden. Det visste han.
Ingen av dem fick fram ord när bussen stannade bredvid dem. En snabb kram fick hon av honom och han steg på bussen, utan att ha sett henne i ögonen, inte under hela kvällen. Om han gjorde det så visste han att det var omöjligt att hoppa på bussen.
Chauffören hälsade glatt, omedveten om att de två kära ungdomarna aldrig kommer att se varandra igen. Han visste inget om dem. Ville bara köra sin runda och åka hem till familjen.

Han satte sig på den sidan där han inte såg henne. Det var bara plågsamt, hennes uttryck, hennes glansiga ögon som bedjade honom om att inte lämna henne.

Hon var ensam. Bussen började rulla och rundade hörmet och försvann. Det var nu hon och mörkret.

En tjejgrupp står i hörnet av rummet. De skrattar, knuffar på varandra, leker och har allmänt kul. Skolan har bara pågått i någon timma, men du längtade hem redan när du slog upp ögonen i morse. Ville inte resa dig ur sängen. Tänkte att det nästan är lika bra att du ligger kvar i värmen. Men när mamma insisterade starkt på att du skulle gå upp var du tvungen att kliva upp från säkerheten. Frukosten gick inte ner och lillebrosan som satt mittemot slängde ut en sydig kommentar om ditt hår. Du beslutar att denna morgonen har du råd med att vara barnslig så du räckte ut tungan och gav honom en box på armen, hårdare än vad du trodde.
Tyvärr la mamma märke till bråket och beodrade dig att gå till skolan.

Vem säger att söta tjejer alltid är populära? I mellanstadiet fick du många komplimanger om ditt utseénde, det var ju fint, sött, unikt. Du trodde på det också. Men sedan blev alla för coola för att säga snälla saker. Folk blev självupptagna och fixerade av sitt egna utseénde.
Gamla vänner blev nu nya människor och tillhörde en ny umgängeskrets. Inte din. Du passade tydligen inte in.

Tjejerna i gruppen skrattar fortfarande åt något roligt som en av dom hade sagt. De säger inget spydigt åt dig, de blänger inte eller viskar. Faktum är att de inte ägnar dig en blick överhuvudtaget. De bara tystnar och ser menade på varandra. Med snabba steg förbi dom skyndar du sig ut i kylan. Ett gäng klasskompisar kommer gående mot dig, men du vet att de inte kommer säga något, inte heja eller nicka. Ingen kram eller hand på axel.
Flickan som går förbi dom är som luft. 

Många konstnärer, artister eller politiker blev mobbade i skolan. De var annorlunda, så folket runt omkring dom bestämde sig för att göra något åt det. Fysisk, psykiskt våld, you name it. 
Kommentarer om att de var fula, tjocka, homosexuella, emos, konstiga, kastades, mot dom. Se vad de blev nu. En förändring i världen. Mobbarna som trakasserade dom säger nu istället : Ahmen Tjenare, jo jag kände henne, vi dejtade/ bodde grannar/ bästa polare du vet?
Man kan ju hoppas då att du blir likadan. Att du också har ett syfte, att du kan förändra världen, bli världskänd. Någon man ser upp till, en förebild.
Men du blir ju inte mobbad. Du får inga slag. Du får inga ord mot dig. Du kan tillomed få ett hej, då och då.
Fast ändå, du har inga vänner. Killar tittar inte på dig som de gör med snyggingen i bänken bredvid och de säger absolut inget till dig i onödan.

Du skulle ge allt, för att bli som de andra.

Filmstar by Suede. Lyssna på den.

Jag var hos frisören idag och hon tog upp frågan som jag visste skulle komma. Alla frågar den. Det är den tiden nu då alla borde vara säkra på vad dom vill välja. Aaaaaalla förutom My då. 

" Har du tänkt på någon gymnasielinje då?" Jo. Det har jag ju. För mycket kanske. 
Jag vet exakt vilka jag ska utesluta, men dom som är kvar då? Vet inte riktigt vart jag står, vill jag bli någon som skriver böcker,tidningsspalter springer ute som en journalist eller översätter? Vill jag bli kurator, psykolog?
Grejen är att jag inte vet, och då är det inte så lätt att välja sin framtid.
Just nu i skrivande stund fokuserar jag på proven som är tätt ihop packade denna veckan.

Ooooooch den skrämmande tanken på att en av mina kära kompisar ska ha cheerleadning med oss imorgon på idrotten.
Jag ska tänka på att le, sen får resten komma efteråt. Däremot skulle jag gärna vilja se genom min idrottslärares ögon under den timman och se hur vi i 9E försöker gå ner i splitt, spagat och allt det där som dom viga människorna gör.

Nä, nu ger jag upp. Apan på biologiboken kollar konstigt på mig, av vilken anledning är jag helt ovetande om.

vem har sagt att tomten inte finns? lägg märke till gummistövlarna som jag har på mig. Vackert, inte sant?

Idag vaknade jag tidigare än vad jag planerade, då jag vände mig i sängen så hastigt så jag slog i huvudet i nattduksbordet. Jag blev arg, Harry blev glad och utförde sin dagliga ritual av " MATTE ÄR VAKEN, WOHO! GÅ UPP MATTE, YEEEEEEEEEEEEEEEY" , på sitt fåinga sätt. Jag svär att om han skulle vara människa skulle han vara en sådan som gick runt och log heeeela tiden. Aldrig var arg. Livet är en lek, du vet.
Kul för honom isåfall.

Jag väntar på att min mamma ska fly lägenheten snart så jag får lite My-egen-tid.

Sen skulle jag vilja avsluta detta roliga inlägg med att lägga en förbannelse över denna förbannade snön, som envisas med att aldrig sluta falla ner från den gråa himlen.

En bild som lockar mig, verkligen. Yes.

Nu är det fredag, nu är det helg och jag har bara ett prov att plugga till.
Nej, stryck det sista, tre menar jag. Jag biter ihop, som alltid och ska försöka att komma igenom böckerna med ett glatt humör. Jag får ge det ett försök.

I helgen ska det bloggas flitigt. Jag har ny musik och imorgon är det FF, då mamma ska iväg till min syster för en handbollskväll som jag gärna står över. Musiken används nu och jag har gömmt skolböckerna i min skolväska, där får de ligga tills söndag då jag drar igång pluggandet.

Jag skriver mer ikväll, titta in då.

som ni märker är bloggen väldigt utsatt just nu, det har inte blivit mycket skriveri här i och det beror på att allt kommer samtidigt. Denna veckan har varit full med läxor, och det blir det nästa vecka med. Dags att börja plugga till de nationella proven, tänka på gymnasieval och höja sina betyg. Därför skriver inte jag så mycket just nu.

Jag tänkte göra mina läxor nu, och ha helgen fri, något som sket sig i slutändan då jag har biologi prov på måndag. Men på heder och samvete kommer bloggen helt klart bli uppdaterad.

Förlåt för dessa tråkiga inlägg.
Hörs i helgen.

Jag har varit en dålig bloggare, jag vet det. Har inte lyckats vända på dygnet riktigt än, så jag är lite trött.
Som ni säkert vet, så började skolan igår, och vad jag inte förstår är hur man kan vara skoltrött redan efter en dag. God works in mysterious ways sometimes.

Klockan är sex, och jag vet inte riktigt, men jag borde plugga, sista chansen nästa fredag att få ett bra slutbetyg i fysik, det vill jag inte missa, ge mig styrka. Biologi på måndag, matte tävling som pågår, ett biologiprov till som är inplanerat, engelska uppsats, engelska redovisning och en engelsk bok som ska vara utläst. Allt detta på bara 2 dagar? Hur är det möjligt? Sen taggar vi inför nationella prov med, det ser jag fram emot, verkligen.
Vad då ironi? Nej, aldrig, inte jag. Never.

Kommer inte bli något skriveri på några dagar av den simpla anledingen att jag ska åka till pappa imorgon förmiddag och stanna tills söndag.
Så, som ni kanske förstår, Söndag är den dagen då jag förmodligen kommer att lägga in nästa inlägg.

Ta hand om varandra.

Tre fina flickor på lucia, eller hur?

Envisa My envisades med att envist sitta kvar och titta på TV igår när hon borde ha gått och lagt sig i sängen.
Så den envisa My är trött nu, just eftersom hon satt envist kvar igårkväll och tänkte: jag kan ju sova imorgon.
Det sket sig. Rätt mycket. Kl 10 började mamma dammsuga, och det gillade inte My. Så hon vaknade ur sin skönhetsömn, men hoppades på att hon skulle snart somna om. Inte då.

Jag förstår inte riktigt varför jag använder My som en tredje person. Hehehe.

Jag gillar inte snön, men att åka pulka är något som man alltid njuter av. Mina syskonbarn ville dra till den populära pulkabacken, (ioförsig är det den enda i hela byn) för att röja runt i den långa vita backen.
När man står där uppe på toppen och kastar en snabb blick nedåt och inser då att man snart kommer att dö.
Ja, alltså jag stod där uppe, höjdrädd och har två barn bredvid mig. Jag tittar neråt och ser en massa stora isklumpar som brer ut sig bredvid spåret. " oooooohhhhhhhhhhh myyyyyyyyyy gooooooooooooooood" flyger genom mitt huvud. " I'm going to die" . Jag vänder mig till de två systrarna som tittar på mig med ögon som lyser.
Min mamma står nedanför och tittar på. 

- Åk då! hör jag någon säga. Följt av fniss. Jag håller hårt i den blåa pulkan och sväljer. "okej" tänker jag.
- Om jag dör, vem vill ha min mobil? frågar jag och tittar på de barnen som nu står och manar mig att slänga mig utför den snötäckta marken.
- JAG! skriker Tindra och sträcker ut handen för att ta emot den. Jag förklarade att tyvärr hade jag inte med mig den nu, men hon får den när hon kommer hem.
- Okej, svarar hon glatt.
- Åk! säger Tuva och skrattar hennes glada skratt.
- Vågar ni åka? när jag hade frågat den frågan backar båda tjejerna och den äldsta av dom svarar nej, medan den yngsta modigt säger ja men tycker att jag får åka först.

Jag sätter mig på pulkan och förbereder mig för en säker död. Inne i mitt huvud ser jag rubrikerna: 15 årig flicka åkte pulka i en backe där barnen leker dagligen, avled av rädsla.
Pulkan tippade framåt och mina ögon vidgades. Snabbt rättade jag till pulkan så jag inte skulle köra rakt in i en isklump. Sen bar det iväg, och jag skrek/skrattade igenom hela turen, som varade i ungefär 7 sekunder.
När jag väl hade kommit ner och satt nu fast i en stor hög längst ner i backen, skrattade både jag, barnen och mamma som hade fångat detta ögonblick med kameran.

Okej, riktigt så dramatiskt var det inte kanske, men konversationen innehöll i stort sätt samma ord som jag har skrivit där uppe.
Bilder på detta magiska ögonblick kommer säkert senare, min mamma har dom sin kamera.

Förvånadsvärt började året med :

Januari
Vad hände då? Tyvärr kan jag inte berätta så mycket då mitt minne är väldigt kort, men jag kan lova att jag var förväntansfull när jag insåg att jag snart skulle bli en nia. Jag hade då gott halva högstadiet. 

Februari.... som ni med all säkerhet kommer ihåg låg snön envist kvar på marken och vägrade smälta bort trosts att solen sken med all sin kraft. Nej istället kom det mer snö. Till Mys lycka. ( rättelse: till Mys stora besvikelse)

Mars, ja men äntligen började vi se lite förändring, det blev mindre och mindre vitt på marken, och till slut var allt borta, då skrek jag av glädje kan jag lova, yes ineed. I did. Lite senare in på månaden sparkades födelsedagarna igång, och den blev startad av Madelen som blev 15 vårar, och pappa följde strax efter.

Men så kom April, och 4 dagar efter månadsstarten firade jag min 15 årsdag. Gissa om jag var glad över att vara ett år närmare min 18 årsdag. Fannys födelsedag var ungefär 2 veckor senare. 

Maj Maj måne. 
En månad kvar, alla väntade spänt på den stora månaden, den med det stora J:et. Klassen jobbade starkt på men höll ett stadigt öga på datumet var dag. 4 veckor kvar tills sommarlovet, friheten i 10 härliga veckor. Solen, vattnet väntade. Att göra allt det där som man har väntat på, det där man har längtat efter såååå länge, men man har på något sätt blivit stoppad.

Juni, well here we are. 9E - och alla andra i skolan- sitter i kyrkbänkarna och lyssnar strongt på rekton som envisas med att hålla ett långt tal. Vi applåderar och tackar alla duktiga elever och tillslut får vi resa oss och gå ut genom utgången, där vi alla visste vad som väntade. typ.
Tyvärr kan jag inte påstå att min sommar var planerad, jag hade inget att göra. Och strax efter avslutningen åkte båda mina vänner som jag hade hoppats på att få träffa. En åkte iväg till Spanien för att bli en riktigt pepparkaka, och den andra stack iväg på någon slags konfa läger.  De lämnade mig ensam, i Sverige. Yey...

Ja, mina kära vänner, det blev Juli och jag väntade fortfarande på att alla skulle komma hem från sina semestrar. Min mamma och syster slog ihop ett kalas då de både fyllde år i början av månaden.
Jag var barnvakt och tjänade lite pengar på andra håll men började faktiskt, ja, jo, jag gjorde det enda som en 15 åring inte ska göra, det som är förbjudet. Jag längtade tillbaka till skolan, då jag visste vart jag hade alla.
Som en tröst drog vi ihop en klassträff som innebar en härlig kväll vid stranden, en eld, musik och såklart klasskompisarna. Samma månad åkte min familj och jag till Liseberg, där vi hade det grymt kul.
Tyvärr drog mina kära systerdöttrar med mig upp i parisehjulet, inget jag gör om inom den närmsta tiden. De närmsta åren. Någonsin.

Efter Juli kommer Augusti som jag hoppas att ni alla är medvetna om. Jag räknade ner till dagarna då skolan snart började och det var dags för oss att bli de äldsta i skolan.
Min syster och hennes familj var ödmjuka nog att ta med mig till skrea. Underbart om ni frågar mig.
Lille Villekillen fyllde år, så vi firade en ettårs dag.

September var månaden då alla hade börjat vänja sig vid att skolan hade börjat och att vi nu faktiskt var tvunga att plugga, läsa på till prov och faktiskt röra på oss. Behöva gå upp klockan 7 på morgonen. Syster yster blev ett år äldre också. Annars en väldigt tråkig månad kan jag besviket meddela.

Oktober, skolan hade verkligen kommit igång och nu blev det stressigt. Proven flödade och läxförhören var lika vanliga som ett vänner avsnitt på TV:n. Alltså, ja dom var hela tiden. Varje dag. I know, den var dålig.
Jag tror att det var denna månaden då vi i klass 9E begav oss till borås för att spela laserdome och köra gokart tillsammans. Jag kan stolt meddela att jag var den bästa tjejen i laserdome. Ja, tack, jag blev impad av mig själv, jag hade ju aldrig gjort det innan. Sen kan jag berätta att jag var sämst i gokarten så det kompenserade laserdomen. Tyvärr.

It's November, and it's getting close to Christmas. Nja, jag tyckte det iallafall. Fortfarande hade jag inte bankat in det faktum att jag var tvungen att plugga till prov ännu, jag hade inte riktigt kommit igång. Konstigt med tanke på att jag snart hade gått tre månader i skolan, och jag hade ju längtat till skolan.
Nu kom den där hemska snön igen. Jag förbannar den med hela min kropp, med alla krafter jag har.
Snön kom och den kom med full speed. Jag hatade den. 
5 födelsedagar firades, och det är alltid mysigt att sitta där med familjen. Något som jag tror att vi alla uppskattar.

Och sen kom December och dagarna blev allt kortare. Tanken att snart är det jullov var i allas huvud och skolan blev plötsligt lite lättare.  Nu närmade det sig. Betygprat började eka i korridoren och alla började sakta men säkert förbereda sig inför de tre veckor som vi nu hade framför oss. Julafton, nyår, sova till klockan tolv. Ja det sista är väl kanske inviduellt, men you get the picture!
Julavslutningen var mysig, fint i kyrkan, men alla längtade desperat efter att få komma hem och påbörja lovet.
Och julafton smög sig snabbt på bara några dagar efter vi hade blivit berfirade från skolan. Den firades med familjen, precis som det ska vara. Och nyår, ja ni vet ju. Jag och en kompis hade jätte kul när vi välkomnade det nya året med öppna famnar.

Och nu sitter vi är, det är Januari, och nu har vi plågsamt insett att det snart är dags för oss att släpa oss ur sängen på morgonen för att möta alla andra elevers trötta ansikten.
Som ni märker har mitt år inte innehållt sådär jätte spännande händelser, men jag kan ändå lungt säga att det har varit ett väldigt bra år. Mycket skratt och tårat, många gymnasiebesök. Paniken har ibland hotat med att ta över, gymnasiet väntar runt hörnet. Jag kan bara försöka att förbereda mig inför en späckad termin. Ska bara försöka komma ihåg att njuta av den också. Sista månaderna då jag får vara nära klassen och mina kära vänner.

Kultur är något som jag intresserar mig för. Olika kulturer är något som fångar mitt öga. Deras syn på världen, deras åsikter- om de nu får ha några.
Det var religion som orsakade World trade center, något av de mest största och mest dramatiska händelserna som vi någonsin har skådat. Bomben som sprängdes för några veckor sen berodde på en olik syn från oss "svenskar", oss kristna.
Jag tycker såklart att dessa saker som vi har blivit utsatta för att minst sagt gräsliga, brutala och oförlåtliga. Det är helt oacceptablet.  Det är något som kunde ha varit ogjort. Något vi kunde ha stoppat.
Frågan är varför gör de detta? Hur kommer de sig att de ger sig på ett av världens mäktigaste land? Eller att de smäller av en bomb mitt på en gata? Såklart finns det anledningar, och vi vet en del av dom. Soldater i fel länder, vi har tecknat Mohammed och de misstyckte. Men detta kan inte vara nog för att göra dessa saker, genomföra dessa dramatiska händelser. Enligt vissa religioner och kulturer är detta okej.

Jag accepterar människor. Jag respekterar de som förtjänar respekt, de som respekterar mig.  Jag lyssnar på dom som har något bra att säga. Jag ser alla människor.  Jag försöker att förstå varenda person.

Svart, vit, krulligt hår, rakt hår, bruna ögon, blåa ögon, kort, lång, stor, liten... Förtjänar inte alla samma rättigheter?
Barn som är hemma och tar hand om sina småsyskon istället för att gå i skolan.
Små barn som går för att hämta vatten och råkar trampa på fel ställe och en mina går av.
Är detta det samhälle vi vill ha? Hur kan vi tillåta detta?

så här ser vi ut just nu, i denna stund, precis denna sekund.

-Typ. Fast ni kan ju föreställa er att vi har flyttat på oss och jag sitter nu i stolen bakom mig och rebecca sitter pp golvet.
Jag har haft denna feeling att jag har varit lite...tja... jag har inte skrivit på bloggen så mycket, har berott på mycket, men det kommer snart, trust me guys.

Rebecca sitter och snackar om att hon spelar balooons eller bandons eller vad det nu är. Gärna att jag ska spela det också. Hehe.
Blues 2 hette det visst.
Snälla nu människor, anteckna detta! Jag ber er.

Imorgon LOVAR jag att det kommer ett inlägg som är om möjligt intressantare än detta, även om det är svårt att slå detta otroliga, spektakulära och unika inlägg. Yeah, I know.

-de personer som gör skoldagen lite bättre.

Help....me.....

Jag har nu insett att det bara är en vecka kvar av lovet. En liten mini, pytte, nästan obefintlig vecka kvar sen börjar vårterminen, nationellaprov och gymnasieval. Jag säger det igen, hjälp mig. Stressad person har nu fattat att det är dags att välja en trolig framtid. Vem blir inte stressad av det?

Det finns två val, Estetiska dans - det är bara för att få ett avbrott i allt pluggande, att dansa är något jag älskar så det vore ju väldigt logiskt att jag väljer det. Meeeeeeeeen, sen har en annan linje kommit in och petar nu på estetiska i ett tappert försök att få bort den. Journalistik och författarskap är något som lockar mig också, liksom skriker åt mig. " VÄLJ MIG! PIIICK ME!"
Samtidigt ropar estetiska " DU VET ATT DU VILL VÄLJA MIG! Cooomeee ooon!"
Nej, snart kommer jag att gräva ner mig under täcket- där är det alltid säkert.

Ni vet vart ni hittar mig. Eller? Ja, under täcket då, förmodligen.

En av alla de låtar som fanns på Michaels nya album, knarkar den just nu kan jag informera folket där ute!

Hittade videon hos en annan blogg, jag har länkat henne innan, but I'll do it again. http://noraafazel.blogg.se/