hanna den fantastiska
detta inlägg är tillängnad till min bästa vän hanna som ni ser på bilden bredvid mig.
"But it grieves my heart, love
To see you tryin' to be a part of
A world that just don't exist"
"Making you feel
That you gotta be just like them."
~Bob Dylan, To Ramona.
Om vårat liv skulle varit en film skulle den låten ha varit temasången. Den skulle vara den sång som förklarade handligen och våra personligheter. Våran film skulle handla om smärta, kärlek, ensamhet, vänskap. Vi skulle ha vandrat på gatorna, skrattat, pratat, sjungt på låtar som vi båda så innerligt älskar och vi skulle avsluta varandras meningar. Våran lägenhet skulle ha avspeglat oss till punkt och pricka.
Vänskapen är en sådan djup vänskap som man bara ser på filmer. Där två personer kan sitta mittemot varandra och utan att yttra ord, trösta varandra och ge varandra det stöd den andra längtar efter. Genom att se varandra i ögonen kan de börja skratta och förstå precis varför den andra skrattar.
Denna person är din andra halva, din stjärnsyster, din själsfrände. En exakt kopia av dig själv.
Våran film skulle vara en med vitt omslag där två unga tjejer står framör en nerklottrad tunnel och ser lyckliga ut. Det är vi. Tillsammans är vi oslagbara och vi bara väntar på att komma ut i världen och vi ser fram emot att göra det tillsammans, hand i hand, med leénden på läpparna och stora förväntansfulla ögon. När en faller fångar den andra henne med öppna armar.
På baksidan kan man se små bilder på scener ur filmen. Den första bilden visar där My & Hanna sitter i en stor vit dubbelsäng och för första gången öppnar sitt hjärta och delar allt med den andra. Bild nr.2 visar två olika personer. En som är klädd i 50-tals kläder med vacker frisyr och harmoniskt uttryck i ansiktet medan den andra har stenhårda 80-tals kläder, sminkade ögon och stort hår. Den tredje är enkel. Leénden, hand i hand, går vi ut mot den stora okända världen.
Inget kan skilja oss åt, alltid vänner!
Jag älskar dig hannis, and you know it god damnit!
Sommaren i City 1990, kommer du ihåg mig?
Tillsammans med vinden rörde sig vågorna smidigt, liksom rullade fram. När man tittade uppåt kunde man inte se ett enda moln så långt ögat kunde nå. Äntligen hade sommaren verkligen kommit, alla hade väntat på den.
Hela våren hade jag tillbringat inomhus och såg på när regnet öste ner, slog på rutorna och tjöt utanför.
Tragiskt nog hade den tiden då det var meningen att det skulle vara grönt och varmt ute varit en kall och mörk tid.
Plötsligt slog det om och sommaren kom som en chock för alla.
Jag såg på när en liten flicka jagade vågorna, skrek när det kalla vattnet träffade hennes små ben, flaxade med armarna för att få extra fart då hon ville springa ifrån dom, fnittrade när hon istället vände om och började gå emot dom. Lite längre bort kunde man se hennes stola föräldrar på en filt, skrattande likaså.
Den mörkhåriga pappan satt lutat bakåt, med armarna som stöd och sög in så mycket solsken som det bara gick, medan mamman lutade sig emot honom för att istället få skydd från det starka lysande klotet.
Jag tog pappans intiativ och la mig ner på klippan och sneglade mot mannen bredvid mig. Ett leénde spreds på mitt ansikte, äntligen var sommaren här, allt skulle bli bra nu.
Sunday, bloody Sunday
Put your hands in the sky, put your hands in the air.
If you're the praying kind, turn this song to to a pray.
No more.
And I break down as you walk away
Den som tror på människans fria vilja har aldrig älskat eller hatat.
history
För varje steg man tar, varje sida man vänder och varje beslut man tar skriver man sin historia.
Även de allra minsta sakerna kan förändra hela ens framtid. Som att ta gå den där rundan istället för att hoppa på bussen. Eller att man kanske gick till en helt annan affär än vad man brukar göra.
Därför kan man ju aldrig riktigt veta vilket beslut som är bäst, vad är rätt och vad är fel, eftersom man inte vet hur resultatet kommer att bli.
Såklart finns det ju vissa uppenbara saker. Men jag syftar på alla beslut som är lite flummiga, de som man inte riktigt vet hur man ska utföra dom?
Jag brukar alltid låta hjärtat avgöra. Ska jag verkligen göra detta? Om det finns en drivande röst inombords, så gör jag det. Absolut.
Darlin', I still catch a grenade for you
(bilden har inget med texten att göra)
I en sekund, en blank sekund, står världen stilla. Vinden drog sin sista pust, solen gömde sig bakom molnen och löven försvann. De envisa getingarna slutade surra och lyssnade istället på allting och ingenting. Lyssnade på tystheten.
På en sekund var det över. För två sekunder sen levde du, nu gör du inte det. Tåget tjöt fortfarande, desperat, föraren kämpade med bromsarna men det var försent. Rälsen gjorde motstånd, tyckte att fordonet gjorde fel i att stanna. När tåget väl var stilla var allting helt tyst. Ingen andandes, rörde sig. Ett tungt pustande hördes och tåget andades ut, lättad över att inte behöva kämpa längre. Sen började alla exakt samtdigt, man hörde hur alla drog in luften i lungorna och släppte sedan ut olika sorters ljud. Skrik, flämtanden, ord...Medan jag själv inte kunde få fram någonting. Jag bara såg. Iakttog scenen den brutala framför mig.
"Men gör något!" skrek en kvinna mig i ansiktet och med stora rödgråtna ögon bad mig att få bort henne därifrån.
Min vän är borta och jag förväntades att göra något?
Personen som jag älskade är borta.
weheartit.
weheartit.com
Om dagarna var det varmt, solen sken och det var faktiskt behagligt att vara utomhus.
Kvällarna däremot var kyligare, men det var inget som man behövde bry sig om. Inte just nu iallfall.
Ängen var stor, större än jag kom ihåg. Med ett leénde på läpparna gick jag med långa steg i en bestämd cirkel. Blicken i marken. Jag vågade inte se honom i ögonen. Jag hörde att han hummade på en allt för bekant sång, jag hörde också leéndet som han hade på sina läppar. När jag äntligen vågade titta på honom satt han lutad mot trädet och som förutspått hade ett stort leénde som lyste upp ansiktet. Vinden gav ifrån sig ett ylande och blåste iväg en massa löv som hade försökt att gömma sig i det höga gräset. Han fångade ett som flög förbi och lekte med det mellan fingarna. Plockade sönder det, bit för bit. Utan att vara medveten om det hade jag stannat och stod nu och stirrade stumt på honom. Givetvis kände han detta och fångade min blick, tog ett djupt andetag som om han skulle säga något. Jag väntade. Inget blev sagt. Allt var tyst. Han log istället och fortsatte med lövet.
Okej,så han ville retas? Två kan spela det spelet. Jag fortsatte med min gång. Kände att vinden började att tvinga sig igenom jackan men just nu brydde jag mig inte. Istället var jag glad åt att jag faktiskt hade fått hit honom, efter två år. Med ryggen mot honom blickade jag ut mot ängen. Så detta var lycka? Ja, ren lycka, den känner man igen.
please stand up
Lita på ditt hjärta om havet tänds på och lev efter kärleken så ska stjärnorna gå baklänges
- E.E Cummings
När du blundar tittar jag
"Ditt liv är ett hål. En dag kommer du inse hur tomt och mörkt det är utan mig." Hon kastade en blick bortåt och drog ett bloss på ciggaretten som hon tiggt av en stackars liten gymnasieelev. Hon försökte med en annan taktik.
Tystnaden tog nästan kol på de båda personerna som står ute i kylan. Tittar på allt annat än varandra.
"Du kommer att ångra detta" Hon försökte igen, han kan inte ignorera henne på detta viset.
Mer tystnad. Han höll i en svart resväska, handen hade ett krampaktigt tag om handtaget.
" Du vet att jag måste" Han tittade desperat på klockan, väntade, visste att när som helst förändras det. Allt. Inget. Han. Hon.
Den bekanta klumpen som innan satt i magen hade smygit sig upp till hennes hals och nu kämpade hon starkt mot de salta tårarna.
Samtidigt såg hon hur bussens ljus kom runt hörnet och kom närmare obarmhärtigt. Nu är den hr. Framtiden. Det visste han.
Ingen av dem fick fram ord när bussen stannade bredvid dem. En snabb kram fick hon av honom och han steg på bussen, utan att ha sett henne i ögonen, inte under hela kvällen. Om han gjorde det så visste han att det var omöjligt att hoppa på bussen.
Chauffören hälsade glatt, omedveten om att de två kära ungdomarna aldrig kommer att se varandra igen. Han visste inget om dem. Ville bara köra sin runda och åka hem till familjen.
Han satte sig på den sidan där han inte såg henne. Det var bara plågsamt, hennes uttryck, hennes glansiga ögon som bedjade honom om att inte lämna henne.
Hon var ensam. Bussen började rulla och rundade hörmet och försvann. Det var nu hon och mörkret.
peace and quiet
Iskall luft tvingas ner i halsen, känns i lungorna nästan brutalt. Även om frisk luft är den bästa så kan du inte låta bli att förbanna tempraturen, med varenda cell i kroppen. Snön knastrar under dina skor, till din stora besvikelse la du märke till att converse inte är det allra bästa valet nu när det är minusgrader. Du känner inte tårna, och det är nog inte ett bra tecken.
Snöflingorna som faller ner från den gråa himlen dansar runt i luften. Lätta vita flingor som tillslut når marken.
Lite längre bort ser du den övergivna lekparken, ingen är där längre, inte nu på vintern iallafall.
Gungorna rör sig, det ser ut som om någon sitter på den och gungar.
Du tänker tillbaka till sommaren, ser barn som springer, leker kull och kurragömma.
Små flickor som sitter i sandlådan och bygger på sina slott medans killarna gör vägar och tunnlar som bilarna ska köra runt på. De mindre barnen är placerade på en filt och iakttar nyfiket på de större barnen som lätt rör sig runt på gården, skrattar och leker. Inga fördomar eller konflikter. Alla leker med alla och tycker att det är kul.
Du dras tillbaka till verkligheten och inser att det är ett bra tag till det kommer se ut så där igen.
En bris omfamnar dig och gör så att du drar halsduken hårdare om halsen och trycker ner mössan så att ögonen knappt syns.
Kan ni förstå att jag längtar till sommaren?
20:14
jag har tillomed så dålig fantasi så jag skriver klockslaget som rubrik.
Bilden är tagen i Falkenberg. Jag var där med min syster och hennes familj i augusti.
När jag tänker på det så blir jag lite sur, jag menar det är långt kvar innan man kan ligga på en filt i trädgården med en stor kudde, böcker, musik och bara ta det lugnt. Ligga i skuggan och njuta, inte beskymmra sig om läxor, prov, krav eller något.
Det skönaste på sommaren är när man ligger där, musik i öronen på högsta volym så man inte hör något alls omkring sig. Min ligger och stirrar upp mot den heltäckande blåa färgen med några enstacka moln som finns ovanför mig. Man känner lugnet som sprider sig i kroppens alla celler. Man kan inte med att blunda, det är så skönt att kunna drömma sig bort. Gräset leker lätt mot ens fötter, musiken fortsätter att klinga i öronen. Ibland ser man en humla eller någon annan flygande varelse surra förbi, en väldig kontrast mot den ljusa himlen. Man hör den inte däremot.
Drar in luften i lungorna och känner att man verkligen trivs.
Även om man inte vill, börjar ögonlocken stängas, för att strax efteråt flyga upp igen. Detta upprepar sig och tillslut är man nästan borta i drömmarnas land.
Ja men guess what?
Då hör man långt bort i fjärran att det är något som kallar på en. Tar ut en hörlur ur örat och hör att mamma har öppnat fönstret och ropar nu på mig att komma in, eller att det är telefon till mig, hunden ska ut eller kanske är det matdags.
Ja, jag saknar sommaren. Bara det inte blir 35 grader varmt i skuggan, inte kul. Tycker jag. Inte alls.
2 steg från paradise
Can't fight the moonlight....right?
Jag älskar dig, I love you, Te amo, Te dua, Je t'adore, Jeg Elsker Deg, Mo ni fe.
Det finns så många sätt att uttrycka dessa ord, men vi hör dom ändå inte ofta nog. Hur kan tre ord ha en sådan himla stor betydelse? Jag menar, när ni hör dom, visst blir ni glada? Om någon ni bryr er om yttrar dessa ord, visst händer det något? Ni måste suga åt er och ta emot de vänliga orden. Om någon säger dom så menar dom de verkligen. Jag älskar dig, är inga ord som man slänger ur sig hipp som happ. You know, just like that.
Jag kunde fram till Te dua, sen var jag tvungen att leta upp resten av meningarna hos våran trofaste vän, Mr google. En sådan vän sviker en aldrig, han har alltid alla svar. Smart kille där. Eller tjej, man vet ju aldrig.
Iallafall, jag tänkte att ni skulle tycka att mina språkkunskaper skulle vara imponerande, men sen insåg jag att de var nog inte så coolt. Synd. Hm, how sad, too bad.
Blogga för varenda unge
Jag hoppas ni kommer ihåg mitt inlägg som jag skrev igår? Good, för nu kommer det att komma fler sånna. Unicef har en stödorganisation som innebär att man bloggar för varje unge för att kunna engagera andra människor.
Så gå in på länken här, och stöd UNICEF, kämpa för varenda unge.
http://www.unicef.se/stod-oss
en kulen natt natt natt
weheartit.com
~can we pretend that airplanes in the night sky are like shooting stars - I colud really use a wish right now.
Once upon a time....det var en liten flicka. Innan hennes föräldrar skiljde sig ägde de en liten matbutik. Flickan i fråga var ofta med och hjälpte till i den butiken, även om hon bara var 4 år. När de senare körde hem på kvällarna så satt hon i baksätet med diverse leksaker och annat roligt bredvid sig på sätet.
På vintren när det var mörkt ute syntes ofta stjärnorna på himlen när hon tittade ut genom fönstret. Bilen körde fort förbi träden och hon kunde inte urskilja några konturer eller något alls. Bara stjärnorna som stod högt på himlen var kvar på nästan exakt samma ställe hela tiden. Detta var underligt, varför flyttade de inte på sig när allt annat gjorde det?
Då kom hon på att de lysande prickarna som sken så vackert i vitt där uppe var änglar som vakade över oss. Den största var någon som man verkligen saknade. Just då var det ofta mormor som var den stora stjärnan, morfar kunde också vara med, även om flickan aldrig träffat honom. Därför stod de "stilla" där uppe, dom följde efter flickan och vakade över henne. Så resonerade hon.
Dagarna gick och kväll efter kväll så fort de små änglarna som gestaltades av prickar visades på himlen tänkte hon samma sak och satt där bak i bilen. Året därpå förlorade flickan någon som stod henne nära, men hon tröstades av att han fanns där uppe på himlen och höll ett öga på henne.
Men så småningom måste alla växa upp, den lilla flickan inkluderad och det var just det hon gjorde. Hon förstod med åren varför stjärnorna stod stilla där uppe medan allt annat rörde sig. Hon förstod att de tyvärr inte var några änglar. Flickan idag är 15 år. Men hon tror fortfarande att det finns änglar någonstans som håller koll på oss, och stjärnorna är något av det vackraste hon vet. Att titta upp mot himlen när det är alldeles stjärnklart är något som alla måste tycka är helt breathtaking.
It is pure beauty!
jag hade en gång en dröm, jag drömde att den var sann
Vad ska man hitta på efter gymnaiset? Jo, jag vet att det är ett bra tag kvar, med tanke på att jag ska gå klart högstadiet först, men jag vet hur fort det går. 7-9 har gått så himla fort så det är läskigt, jag blinkade en gång, och sjuan är över, jag blinkar igen och helt plötsligt är 8 också över och där sitter vi, i kyrkbänkarna och längtar till sommarlovet. Nu är det bara en termin kvar. En enda kort liten termin. Sen den 11 juni 2011 kommer klass 9E att splittras och börja planera sin framtid som kommer att komma snabbare än vi tror.
Men efter gymnasiet då? Jo, man får väl drömma? I mina drömmar så tar jag ett ledigt år för att kunna resa.
Jag har läääänge velat åka till London. Det verkar vara en underbar stad. Tänk att vandra runt på gatorna, sitta i någon fin park, titta på alla dubbeldäckare som passerar eller beundra alla vaxdockor som finns hos madame tussauds.
Indien är ett annat resemål som jag inte skulle tacka nej till. Jag tror säkert att det är sjukt fint där, men det är inte bara därför jag vill dit. Det skulle vara så grymt intressant att kunna vara i ett land där de har en helt annan tro, kultur och traditioner än oss.
Jag tror att de allra flesta av oss unga idag har drömmar om att resa till olika länder, studera där, flytta dit.
Människor har det i tankarna idag, och det har funnits i alla tider. Alla vill ha ett så framgångsrikt jobb som möjligt, hitta en fin lägenhet, försörja sig själva utan svårigheter. De vill kunna resa obegränsat och köpa de allra senaste prylarna.
Om man tar sig tid att lyssna på våran klass så kommer man höra några riktiga framtidsdrömmar här. Nästan alla vill resa, alla vill ha ett jättebra jobb som inkluderar mycket pengar. Förstår ni vilken framgångsrik grupp som kommer att träffas någon gång under en återträff? Jag ser det framför mig. Jag hoppas att alla får sina drömmar att gå i uppfyllelse.
Guess whaaat? Nae, jag vet inte själv, jag sitter här, med mina blåa, fina, luddiga, tjocka sockar samtidigt som jag tittar på "våra värsta år", snälla anteckna.
are you the ghost?
ja, nu är det inte långt kvar till jul, men det tror jag inte har undgått någon, not even me.
Snö också, ni vet vad jag känner för det...
Igår var en väldigt intressant och läskig dag. Jag putsade lite fönster och sen satte upp gardiner, och när jag gick ner till källaren för att hämta lite julpynt såg jag ett gammalt sy skrin som mormor fick 1946. Rätt coolt tyckte jag då så jag sprang ner till förrådet ännu en gång och började rota bland de alla hundramiljonersbiljaders lådor som stod där nere, och tillslut hittade jag vad jag letade efter, en och en halv låda fulla med fotoalbum, brev, och en massa annat från mormor, morfar och hans syster.
När jag väl fick upp alltihop satt vi och kollade igenom dom, sorterade ut vad vi (jag) ville ha kvar och drog in allt på mitt rum.
Men det som var så jäkla otroligt mega super läskigt var att när jag stod och rotade bland alla dessa lådor och öppnade en som det inte stod något på och höll mina trötta tummar att det var just den lådan jag letade efter. Men icke. När jag öppnade bananlådan och bad en stilla bön till gud så såg jag tre, grå/bruna små monster springa ur lådan och bort ifrån mig, pipande. Jag pep inte då kan jag säga. Jag skrek och backade, samtidigt som jag puschade på Harry att jaga dom typ såhär:
MEN HARRY! TA DOM DÅ! SPRING! TA DOM! BUSS PÅ DOM, KOOOOOM IGEN!
Men vad gjorde han? Stod där som ett fån och fattade ingenting alls, bara undrade varför matte skrek och var livrädd. Vilken vakthund huh? Känner mig så trygg.
Det tog emot att gå in i förrådet igen och börja öppna lådorna igen kan jag säga. Men jag vet inte om gud tyckte att han hade skrämt mig nog, för det kom inte några fler möss iallafall. Ni kan ju undra varför jag var så dum att gå in där igen iallafall, och det undrar jag med, men envis som jag är så ville jag ha tag i de lådorna, dessa fotografier som jag länge ha velat lägga händerna på.
Anledningen till att jag ville ha bilderna och deras grejer är för att för det första inte hade någon kontakt med dem, iallafall inte morfar som dog innan jag föddes. Mormor har jag inte några stora minnen av heller, bara att jag ofta fick presenter av henne. Mammas faster Hihu däremot, henne har jag fler minnen av. När vi lekte " hitta tändstiksasken" och hon ofta gömde den vid hennes bälte. Glasstårtorna som hon alltid bjöd på, och den lilla handgjorde hunden som stod placerad nedanför TV:n.
Grejen är att länge, länge har vi i familjen spekulerat om vem jag är lik. Jag är inte lik mamma, inte heller min pappa.
Sen en dag, bara poff, sa mamma: Men herregud, nu ser jag ju vem du är lik! Morfar!
Ja, min morfar då alltså, och Hihu, hans syster, mammas faster. Jag tror jag var nästan 13 år då mamma såg denna likhet mellan oss, och nu när man tittar på bilder så undrar man varför man inte har sett det innan, jag är verkligen lik dom. Skrämmande lik. Likadana ögon, näsa och ansiktsform. När jag ler kan man också se morfars leénde gömma sig där bakom.
Och jag kan ju säga att jag är stolt över att vara lik dessa fina människor, Hihu har jag träffat, så henne har jag en egen uppfattning om och morfar har jag hört historier om, minnen som mamma har.
I mitt rum nu står det 10 fotoalbum, bilder på båda mormor, morfar, Hihu och hennes man Kalle, en väska, syskrinet, gamla pennfack och andra små skrin. Och om ni kollar på mitt högra långfinger ser ni tre guldringar som har suttit där en tid nu.
Det är förlovnings och vigselringar som en gång har varit på mormor och morfars fingrar, jag tar aldrig av mig dom.
För ett tag sedan, jag vet inte om jag är naiv, paranoid och allt vad det heter, men iallafall. För ett tag sedan hade jag en "spök period". Jag tyckte mig se skuggor överallt, och en gång när jag gick upp för trappan för att komma in i värmen igen efter att ha rastat Harry, sträcker jag fram min hand och är nära att greppa tag om handtaget då det rör sig av sig självt. Som om det var någon som tryckte ner det innan jag hann röra det. Snabbt ryckte jag tillbaka min hand och stirrade stumt på dörren innan jag vågade nudda dörren igen och gå in.
Who knows, det kanske är mormor och morfar, eller farfar som vakar över mig i dessa dagar?
en helt ny värld
ja, det kanske man skulle önska sig i julklapp? a whole new world for christmas, ja det låter allt bättre på ett heeeelt annat språk.
Jag älskar disney också, får er som är de allra minsta intresserade.
Är inte dessa tecknade filmer härliga? När de flyger iväg helt obekymrat och sjunger hela dagarna. Skulle jag med vilja göra. Om man bortser från att jag hellre skulle dö än att vara mer än 5 meter över marken. ( Min kära syster Lotta kan intyga detta när hon, hennes sambo och deras barn tvingade upp mig i parisehjulet i somras. never.ever.ever.never.aldrig igen) sen skulle det nog inte vara så bra att jag gick runt och sjöng hela dagarna heller, för hundarna skäller när jag tar ton, promise.
Sen att djuren kan tala, det är rätt fräckt det med, tänk om Harry skulle ställa sig och snacka här. Undrar vad han skulle säga. Deeeeeet vill jag troligen inte veta, allt det hemska han har fått vara med om. Bland annat t.ex när jag, fanny och madde har tjejkväll hemma hos mig får han sitta inne i mitt rum och lyssna på allt. Stackarn.
Sen har en annan tanke slagit mig? Ja, det gjorde lite ont. Nej förlåt den var dålig...ehum..
Iallafall...om jag skulle vara en tecknad figur, undrar hur jag skulle se ut, erkänn det har la ni tänkt på med? Inte? Jag trodde det var normallt, heh..he. Kanske inte.
Men prova, ni kan bli överaskade hur snygga ni blir, det enda som egentligen behöver vara likt det är hårfärgen och ögonen kanske, sen kör på bara. Glöm inte att göra håret riktigt vågigt och glansigt tjejer ;)
Här är jag. Visst är jag vacker? Liiiite längre hår har jag på bilden än i verkligheten, men annars så har jag ju lyckats. Tycker ni inte det? Jo, ja. Tack..
Vacker klänning har jag med, jag ska på bal förstår ni, men min prins han är lite sen, han kommer ifrån fjärranlland så jag sitter här nu i månljuset och väntar. Min vän grävligen (som kan prata, duuuh) står bakom stenen också.
Det var nämligen såhär, en hemsk häxa har varit en pain in the asss för mig nu ett bra tag så jag spöade henne i brottning och nu så slipper jag se henne på ett bra tag iallafall. Skönt det.
Oj, nu prasslar det här bland träden. Nämen min prins, ääääntligen.
Nu ska vi sjunga. Och sen ska den där potatisen där borta förvandlas till en båt och vi ska flyta iväg medan sången fint blir allt svagare och svagare.
The end.
Ja, vad tycker ni? Visst verkar mitt liv som en dans på rosor? Klart, för det är just såhär det går till. Everyday. Förutom imorgon då, för då ska vi åka till mark och hälsa på inför gymnasievalet. Please lord, have mercy on me!
tomas di leva
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär?
Och ingenting vi nånsin med nåt menar
Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär?
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut
japp.
