born this way
I det ögonblicket då kroppen drar sitt sista andetag och ger upp sägs det att kroppen blir några gram lättare. Vissa påstår att det är all luft som går ur, andra säger att det är själen som lämnar den livlösa kroppen för att flyga iväg till ett bättre ställe. Men då kan man ju inte säga att man dör? Då borde det ju räknas som att man bara lämnar ett ställe för att sedan leva vidare på ett annat.
Man kan ju inte bara försvinna, sådär phoff eller? Tappar man allt då? Alla minnen, alla tankar, alla syner och ljud som man en gång uppfattat? Tappar man alla känslor? All glädje, sorg och kärlek som man en gång hyst mot en annan människa? Känns det något när man försvinner?
Men om man nu lever vidare, att själen fortfarande flyger runt, är man med sina nära och kära då eller är man helt ensam?
Jag läste på ett ställe då en kvinna hade dött, men läkarna hade lyckats rädda henne. Ett tag senare berättade hon vad hon hade sett för något under de sekunderna hon var död.
Ett ljus hade spritt sig, någon som en gång var nära henne hade stått vid hennes sida och tvingat henne gå tillbaka, sa att det inte var hennes tid. Betyder det att det redan är bestämmt när alla ska dö? Har vi alla ett visst datum och en viss tid inkrivna då vi alla ska lämna denna värld. Vem isåfall har bestämmt det?
oh no you didn't!
En tjejgrupp står i hörnet av rummet. De skrattar, knuffar på varandra, leker och har allmänt kul. Skolan har bara pågått i någon timma, men du längtade hem redan när du slog upp ögonen i morse. Ville inte resa dig ur sängen. Tänkte att det nästan är lika bra att du ligger kvar i värmen. Men när mamma insisterade starkt på att du skulle gå upp var du tvungen att kliva upp från säkerheten. Frukosten gick inte ner och lillebrosan som satt mittemot slängde ut en sydig kommentar om ditt hår. Du beslutar att denna morgonen har du råd med att vara barnslig så du räckte ut tungan och gav honom en box på armen, hårdare än vad du trodde.
Tyvärr la mamma märke till bråket och beodrade dig att gå till skolan.
Vem säger att söta tjejer alltid är populära? I mellanstadiet fick du många komplimanger om ditt utseénde, det var ju fint, sött, unikt. Du trodde på det också. Men sedan blev alla för coola för att säga snälla saker. Folk blev självupptagna och fixerade av sitt egna utseénde.
Gamla vänner blev nu nya människor och tillhörde en ny umgängeskrets. Inte din. Du passade tydligen inte in.
Tjejerna i gruppen skrattar fortfarande åt något roligt som en av dom hade sagt. De säger inget spydigt åt dig, de blänger inte eller viskar. Faktum är att de inte ägnar dig en blick överhuvudtaget. De bara tystnar och ser menade på varandra. Med snabba steg förbi dom skyndar du sig ut i kylan. Ett gäng klasskompisar kommer gående mot dig, men du vet att de inte kommer säga något, inte heja eller nicka. Ingen kram eller hand på axel.
Flickan som går förbi dom är som luft.
Många konstnärer, artister eller politiker blev mobbade i skolan. De var annorlunda, så folket runt omkring dom bestämde sig för att göra något åt det. Fysisk, psykiskt våld, you name it.
Kommentarer om att de var fula, tjocka, homosexuella, emos, konstiga, kastades, mot dom. Se vad de blev nu. En förändring i världen. Mobbarna som trakasserade dom säger nu istället : Ahmen Tjenare, jo jag kände henne, vi dejtade/ bodde grannar/ bästa polare du vet?
Man kan ju hoppas då att du blir likadan. Att du också har ett syfte, att du kan förändra världen, bli världskänd. Någon man ser upp till, en förebild.
Men du blir ju inte mobbad. Du får inga slag. Du får inga ord mot dig. Du kan tillomed få ett hej, då och då.
Fast ändå, du har inga vänner. Killar tittar inte på dig som de gör med snyggingen i bänken bredvid och de säger absolut inget till dig i onödan.
Du skulle ge allt, för att bli som de andra.
Beauty in the world
Statusen i skolan, som jag smärtsamt är medveten om, är beroende på hur snygg man är, hur många vänner man har och om varje klädesplagg man bär på kroppen kostar över 500 kr.
När jag går runt med mina vänner i skolan blir man ledsen. Man ser tydligt vilka som håller sig undan och vilka som äger stället. Dom enda människorna de viker undan för är lärarna. Eller nej, inte alltid.
I min skola är det ovanligt lite mobbing, trakasserier och våld, men såklart försikommer det. Skulle vara konstigt annars. Men jag är glad att det inte händer mycket i skolan. Missförstå mig inte, två gånger har någon försökt bränna ner skolan medan vi var inne i den och det har varit slagsmål i matsalen. Men detta händer inte ofta, som tur är. När det väl slår till i våran skola slår dom på stort. Jag menar, se meningen över.
Är utseéndet verkligen så viktigt? Visst, om man är intresserad såklart, men vi som inte bryr oss riktigt såååå mycket om kläder, smink och den allra senaste klockan som kostar 2300 spänn.
Jag gillar att kunna gå till skolan i mjukisbyxor, osminkad med håret uppsatt i en tofs som är placerad mitt på huvudet i en ruffsig bulle. Mina naglar är nedbitna, såklart har jag inte den perfekta hyn och jag har FAKTISKT påsar under ögonen när jag inte sovit nog- tro mig det är oftare än vad ni tror. Bryr jag mig? Nope.
Ingen i skolan gör det direkt heller. Inte så att de visar det iallafall.
Folk ser på en människa och blir attraherad av utseéndet. Det är utsidan som ger insidan en chans.
Tyvärr finns det personer med det allra vackraste ansiktet, men insidan är motsatsen.
Det finns personer som inte har den allra perfektaste looken, men har den finaste insidan man kan föreställa sig.
Detta med status är svårt. Även om alla säger att det kommer att lösa sig, alla "försöker" att fixa det så kommer det alltid vara såhär. Vi har aldrig haft någon chans.
I have a dream
Jag drömde att Sverige hade blivit ett land då våran yttrandefrihet hade kastats bort med vinden. Kvinnor var tvungna att ha slöja på sig, alltså var jag tvungen att ha det också.
Jag och min familj ville såklart inte ha det såhär, så några av oss bestämde sig för att rymma, försvinna från detta land och starta ett nytt liv på en helt främmande plats.
Det var svårigheter att komma igenom allt och det hände en massa hemska saker. Vi var tvunga att ge upp mycket för att komma dit vi ville.
Alltså kan man säga att jag fick en liten, mark my words, liten inblick över hur det kan vara att försöka rädda sin familj från allt det hemska som händer i vissa länder. Få med alla man älskar och få över dom på ett tryggt sätt, så alla är i säkerhet.
Jag skulle inte kunna föreställa mig att behöva lämna allt och alla, bara fly från sitt hem och alla dess minnen inuti det. Vinka av vännerna och kanske tillomed några familjemedlemmar som inte följer med och sedan påbörja den orofyllda, långa och kämpiga resan till ett nytt land, ett nytt hem. Att behöva fly från sitt hemland.
Hon dansar
När man ser denna bilden, vad tänker man på då? Du ser hyddorna i bakrunden, där folk faktiskt bor. Du ser flickan som ler. Fantastiskt att hon kan le även när hennes förhållanden är som dom är. Hon lever under halmtak. Hon sover på marken, hon får hitta sin mat varje dag och hon leker med vad naturen har att erbjuda.
80% av alla flickor -framförallt- kommer inte att kunna gå i skolan. Varje år är det 93 miljoner barn som inte får chansen att sitta i skolbänken, troligen inte hon heller.
De finns barn som går upp tidigt på morgonen, arbetar på gatan och sedan återvänder hem till den hungriga familjen. Gatubarn. Det kallas också de barn som inte har något hem att återvända till.
När de bor på gatan utsätts de såklart för hemska risker såsom droger, sjukdomar, prostituion och mycket mer.
När man bara tänker på det helt out of the blue, så kan man inte se detta framför sig, man kan inte tänka att det finns barn som slåss för sin mat, som kämpar för deras sovplats.
Vi sitter hemma i soffan, tittar på TV och ser reklamerna för UNICEF, sen inget mer. Vi sitter i skolbänken och klagar över hur tråkigt ämnet i fråga är, att vi inte orkar koncentrera oss eller att vi inte behöver veta det som läraren försöker att lära ut.
Barnen i (bl a) Afrika skulle ge vad som helst för att få sitta i skolbänken och lära sig de saker som vi, uttråkade, skriver ner på pappret samtidigt som vi drar en djup suck.
Om ni nu sätter in er i det hela, du är 16 år. Du har tankar och drömmar om att bli läkare. Familjen kämpar för maten och du har alltså ingen chans att gå i skolan. Men du har bestämt dig, läkare är det framtida yrket.
En dag kommer hem efter att ha hämtat vatten och där står hela din familj, ja hela röset, moster, faster, deras familjer och barn. Dina mor och far föräldrar sitter i hörnet och tittar på dig. Din bror och hans fru är också där.
Det är dags nu tycker de. Du måste ju gifta dig snart.
Såklart håller du inte med. Du vill inte gifta dig och bli andra hustru till din mosters man. Du vill ha friheten att välja själv, och du vet ju vad följderna efter ett barnäktenskap blir. Oftast är misshandel med i bilden och läkare kan du kyssa farväl.
När du vägrar att medverka i denna stenhårda tradition blir du slagen och påminnd om att du verkligen lever. Efter det är du inte någon. Du har ingen identitet, du är ingens dotter längre. Du har ett namn, men ingen använder det. Gatan har blivit ditt nya hem och vad ska du göra åt det? Familjen vill inte längre ha dig nära, bara för att du inte ville gifta dig.
Så nu i juletider borde vi tänka på de människor i både Sverige och andra länder, de människor som kämpar, de som inte har det som en självklarhet att sitta runt ett bord och äta julskinka. Vi nojjar över att vi inte har gett mycket julklappar nog. Eller att vi inte fick så många som vi hade önskat.
Skjut iväg ett leénde och en tanke till alla barnen och vuxna som inte har det så lätt där ute.
Nu när det nya året kommer hade jag tänkt bli fadder, och det ser jag fram emot. Mitt nyårs löfte.
jag hade egentligen tänkt köpa lite roliga saker för mina julpengar, men det får vänta. Jag har länge tänkt på detta och nu passar det ju perfekt.
Ha en fortsatt bra annandag jul! I know I will :)
What about us?
Måste slänga in ett argt inlägg, hoppas ni hänger med.
SD är ett parti som jag verkligen,verkligen,verkligen blundar för. Tittar bort varje gång. Att de kom in i riksdagen, det är helt ofattbart. Jag skulle inte hålla med dom på en enda punkt även om jag så mycket som var tvingad till det.
Blev lite nyfiken nyss så jag klickade in på deras hemsida för att titta runt lite, jag blev inte glad över vad jag såg. De är främlingsfientliga och fördomsfulla.
Nu efter terrordådet som jag tror att ni alla är medvetna om hände för några dagar sen, så kommer ju folk säkert att fundera lite, och kanske vid nästa val rösta på detta parti. Jag uppmanar er att inte göra det. Vid nästa val är det min tur att rösta, och jag skulle lika gärna kunna få hem en valsedel i denna sekund, jag vet vad jag ska rösta på. Jag har bestämt mig, och jag håller fast vid det. Det har varit lite olika meningar om det hela, vilka som har rätt och fel. Det finns frågor som jag håller med om i varje parti.
Jag kan säga att SD inte var räknade bland dessa tankar.
Helt ärligt måste jag säga att jag skäms över att bo i ett land som inte vill acceptera människor från andra länder, från en annan kultur.
Jag har mina åsikter, visst, jag tycker att om man kommer till ett land som invandrare ska man försöka hålla sig till våra lagar och inte bli arga för att vi inte ingår i det muslimska samhället. Att vi i Sverige har en egen gud, det måste de förstå. Men de som gör de då? Varför pushar vi fortfarande bort dom?
Jag praoade på SFI nu i höstas och jag kan inte med annat än att säga att det var en bland den mest givande tiden i mitt liv. Att få lyssna på deras historier, det som jag inte trodde var sant,
hade faktiskt hänt dom, och de stod där den dagen, precis som "oss" svenskar, log, skrattade och försökte verkligen att lära sig om vårat land, de kom till klassrummet och var entusiastiska, villiga att lära sig. De var t ex mycket intresserade av att jag inte trodde på någon gud. Att jag inte hade någon att tro på, det var ett mysterium för dom. Men dömde dom mig för det? Inte ett dugg.
Det var några härliga killar som stod före mig i kön, vi hade rast och skulle hämta kaffe, eller i mitt fall, varm choklad. Anyway, vi stod där, jag allra längst bak, och grabbarna framför mig började skojja med varandra. Hur många kunde de ha varit? 6-8 st.
Jag stod där sist i kön och iakttog dom, väldigt intresserad. Efter en stund kom en manlig lärare och ställde sig bakom mig.
Då utbrast en av killarna framför mig :
- Ey, lärare först! Sagt och gjort, alla som nu stod i kön framför oss skingrade sig och släppte fram läraren med glada ansikten och vänliga ord.
- Nu är det kvinnornas tur! fortsatte en sedan och tittade på mig med stora ögon som sken av glädje, handen vinkade.
Förvirrat började jag se mig om efter en kvinnlig lärare, men den enda som var tjej i närheten, det var jag.
Jag fick alltså gå fram före dessa människor och ta choklad, medan de skulle lära mig uttala deras namn.
Efter två minuter, och ingen framgång alls gick jag skrattande där ifrån, och det leéndet satt i resten av dagen.
Jag måste berömma dom för deras lätthet bland människor, kramar som de gärna utbyter, vänliga gester som de tar för givet. Klart att kvinnorna ska gå före i kön.
Härliga underbara människor, det är vad dom är. De som försöker, jag ser upp till dom. Jag försökte lära mig några killars namn, men jag klarade inte det. Dom ska lära sig ett helt nytt språk, traditioner och kultur. Wow, jag beundrar dessa starka människor, som faktiskt klarar det.
- som jag skrev i ett annat inlägg, detta är bara mina åsiker, om ni har andra så får ni gärna ha det. Jag är idel öra för alla meningar och åsikter.
it is all for love. L.O.V.E. love.
What is love?
Jo man kan ju undra. Ofta när man klickar in på aftonbladet bländas man av rubriker så som:" Kvinna knivhuggen till döds inatt av pojkvän."
Senare till deras försvar berättar dom att det inte var meningen, att dom älskar personen i fråga som har blivit utsatt för våld, mord etc.
Jag frågar mig då, på vilket sjuka vis kan man älska någon man vill skada då?
Jag gör detta för att jag älskar honom/henne?
Nej, det tror jag inte på. Aldrig att man kan slå någon som man verkligen bryr sig om.
Sedan rullar man ner och en annan rubrik lyser upp " 25 årig man förd till sjukhus. Misshandlad...osv"
I artiklen berättar de att han är homosexuell. Antagligen ger det dig den rätten att kunna behandla honom som skit. Iallafall enlig vissa människor. Har de ingen skam i kroppen? Inget samvete?
Vi - tonåringar- hör dagligen, ser varje dag och är med om, att bli kallad, eller upplever att någon annan blir kallad, bög, hora, slampa, ja allt ni kan tänka er.
Sen när är bög ett fult ord? Sen när är det en förolämping att bli kallad homosexuell?
För ett tag sedan hörde jag i skolan en som sa : "Eh, men skit ' ire, han är jue lagd åt fel håll!" Det följdes av skratt, fniss och blickar som slukade den personen som nu fick den kommentaren.
Då tänkte jag, vad då fel håll? Är det plötsligt fel att vara bög, eller lesbisk, att gilla någon av samma kön?
"Jävla böög!" " Fucking lebba"
Okeeeeeej, så nu när du säger dessa saker, det gör dig till en bra människa? En sånn som alla kommer ihåg, beundrar och faktiskt tycker om? Okej, du får tro som du vill.
Men när de säger fel håll, det låter så....fel.
De säger det som om de säger : Jag vaknade på fel sida idag.
Människor i allmänhet idag vill bli ihågkomna. De vill vara någon.
Så i skolan, på jobbet med skulle jag chansa på, så uttrycker de sig på ett sätt som dom tror är coolt.
De kastar ur sig ord, och har sin lilla stund i rampljuset, när alla klappar händer, skrattar och håller med.
Men vad händer sen, när alla växer upp? Den lilla osäkra killen, som har varit så populär i skolan, tack vare att han valde "rätt" ord framför "rätt" människor. Vad hände med honom? Kommer han komma långt? Kommer han någonsin bli förlåten? Han sket i läxorna, lektionerna och nu sitter han rent ut sagt i skiten. 
kan ni inte se att hennes tårar blir till blod?
once upon a december
Anastasia är min absolut favorit film, iallafall när det kommer til disney. Anya är den mest vackra flickan någonsin, även med de trasor hon bär så ser hon fantastisk ut. Ja, jag är medveten om att hon är tecknad. Men ändå. Vem kan inte gilla hennes hår, eller hennes perfekta ansikte?
Och Dimitri har alltid varit den där killen som man önskar sig. I smyg har man alltid varit lite småkär i honom, han tar ju hand om Anya så bra, och de är så gulliga tillsammans.
Men när Rasputin kommer in i bilden blir man alltid så arg. Han förstör ju hela deras äventyr, det gick ju så bra för dom. Själva historien, handlingen är ju bara fin i sig.
Ja ni måste ju hålla med!
.
Tänk att du vaknar på morgonen och din mage gör ont. Tänk att du vaknar på morgonen och huvudet bultar, det vill säga, om du nu har sovit överhuvudtaget. Tänk att du öppnar ögonen och sedan genast vill stänga dom.
Du vill inte resa dig upp utan du vill ligga kvar i sängen, glömma de andra ungdomarna, eller jobbarkompisar, klasskamraterna. Du vill glömma dom som skadar dig. Men det är omöjligt, och det vet du, så du reser dig upp, kastar av dig täcket, samlar så mycket energi som det bara går innan du går ut genom dörren och förbereder dig på att möta det värsta. Ord.Slag.Rykten.Blickar. Människor som helt plötsligt tystnar när du går förbi dom i korridoren och när du har passerat börjar viska, fnissa, knuffa på varandra och pekar. Dom slukar dig med blicken, tuggar och spottar ut dig igen. Skadad, ledsen och förstörd.
I klassrummet får du stå ut med papperstussar som du blir träffad med. Kanske ord står på dom, hemska, taskiga, elaka ord. Du vågar inte säga ett ord inför klassen, inte titta på någon, inte prata med någon. Blicken är fast i skrivhäftet eller fönstret. Där ute, där det kanske finns någon som kan accepetera dig, gillar dig och faktiskt ser dig.
Klockan ringer och det är dags för den dagliga rasten, det vill säga, den värsta tiden på dagen. Du kollar snabbt ut genom fönstret, suckar. Det mulet och regnar ute. Alla barnen börjar smälla med sina stolar, springer ut genom dörren, trillar, skrattar och skojar med varandra. I kapprummet drar de på sig regnkläder, mössa, vantar och stövlar, snabbt går de, dom vill ju vara ute och leka, umgås och bara vara en stund innan de ska in i klassrummet igen och försöka lyssna på den envisa läraren.
Långsamt går du efter, ensam och gör samma saker som dom gjorde, fast det är ingen som gör det med dig.
Väl ute ser du dig om, ingen i sikte. Med snabba steg börjar du gå mot lekstugan, där inne kan man faktiskt klara sig, om ingen ser dig gå in där då. Isåfall kan det tvärtom vara farligt. Halvvägs framme och du börjar pusta ut, du har hunnit ifrån dom.
Helt plötsligt stannar du upp, du hörde en röst? Tre, fyra...nej du klarade dig inte. Inte lönt att försöka ta sig till stugan nu, det är försent ändå. Utan du vänder dig om, ser ett gäng ungdomar med fula leénden gå emot dig i en halvcirkel och skrattar, kastar ur sig hemska, osanna ord om dig. Du vet vad som väntar, så du drar ett djupt andetag, spänner kroppen och blundar. Here we go again.
don't matter if you're black or white
nae, vad spelar det för någon roll vilken färg man har på huden? Om man har mörkt hår och bruna ögon eller ljust och blåa ögon? Hur Sverige kan ha blivit så främingsfientligt, det förstår jag mig inte på. Dagligen hör jag hur dåliga och jobbiga utlänska människor är, utan att ens personen i fråga någosin har fört ett samtal med henne/honom. Det är bara för att människan som blir utsatt för dessa ord kommer från ett annat land och inte ser ut som vi andra.
Enligt mig är alla människor vackra, oavsett färg eller ursprung.
Varför säga dessa ord? Varför kasta ut sig något om någon annan levande varelse? Vem eller vad ger dig den rätten att trycka ner och sparka på en annan människa?
Om jag står i en grupp och plötisligt går det förbi en kvinna med slöja så kommer såklart en kommentar " fy! Se! dom ska UT härifrån". Om jag då svarar emot så kommer en annan kommentar och det är " men va fan, vill du att dom ska spränga sönder hela Sverige? Ta över landet?"
Va? Det är de absolut dummaste orden jag någonsin har hört. Visst det finns dom som inte försöker att anpassa sig till svenska lagar, men dom som gör det då? Lägger vi märkte till dom? Nej, för vi fokuserar bara på dom "dåliga". Inte dom som försöker, och faktiskt lär sig och uppskattar svenska lagar och traditioner.
Varför tar alla för givet att en utlänsk människa är en dålig människa? Dom är levande varelser, precis som vi svenskar. Dom har tankar, en egen vilja, rädslor, känslor, dom har drömmar och dom har åsikter. Precis som vi andra. Precis så!
När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen visste jag inte var jag skulle ta vägen. HUR kunde dom komma in?
När jag träffar en människa dömmer jag inte den för utseéndet, ursprunget eller språket. Jag tror på jämnställdhet, jag tror på att varenda person är lika mycket värd som dig eller mig.
orsaken till detta arga(!) inlägg, är för att jag hörde en så dum kommentar i skolan igår, så jag ville bara skriva av mig lite grann...phu.
midnatt råder ....
Nu snöar det igen...kan vara mysigt, för dom som gillar snö då vill säga.
Men något som jag gillar är att lyssna på julmusik, det får tummen upp...japp.
Idag så var jag hos syon, och pratade gymnasieval.
Jag kan inte förstå att redan nu ska jag välja ett av mina allra viktigaste val i livet, vilket ska jag välja, om jag nu tar det kan jag inte bli si, utan så. Jag har så mycket att välja mellan också, paniken börjar byggas upp lite.
Jag vill inte välja än, en framtid som jag inte ens vet vad den kommer att innehålla, visst, jag har en tanke, men nästa månad kommer jag att ha en ny, månaden efter det en annan. Flera gånger har jag trott att jag var säker på mitt framtida jobb, vad jag ville bli och åstadkomma, men nu när det är så nära kommer osäkerheten fram och nosar.
Själv tycker jag att 15 är en för tidig ålder att kunna ta sådanna beslut, men nu är det som det är och jag får snällt följa med i strömmen, och hoppas på att jag tillslut väljer rätt val.
En snickers, maltesers och lite annat smått och gott väntar nu på mig.
ciao
