Måste slänga in ett argt inlägg, hoppas ni hänger med.

SD är ett parti som jag verkligen,verkligen,verkligen blundar för. Tittar bort varje gång. Att de kom in i riksdagen, det är helt ofattbart. Jag skulle inte hålla med dom på en enda punkt även om jag så mycket som var tvingad till det.

Blev lite nyfiken nyss så jag klickade in på deras hemsida för att titta runt lite, jag blev inte glad över vad jag såg. De är främlingsfientliga och fördomsfulla.
Nu efter terrordådet som jag tror att ni alla är medvetna om hände för några dagar sen, så kommer ju folk säkert att fundera lite, och kanske vid nästa val rösta på detta parti. Jag uppmanar er att inte göra det. Vid nästa val är det min tur att rösta, och jag skulle lika gärna kunna få hem en valsedel i denna sekund, jag vet vad jag ska rösta på. Jag har bestämt mig, och jag håller fast vid det. Det har varit lite olika meningar om det hela, vilka som har rätt och fel. Det finns frågor som jag håller med om i varje parti.

Jag kan säga att SD inte var räknade bland dessa tankar.

Helt ärligt måste jag säga att jag skäms över att bo i ett land som inte vill acceptera människor från andra länder, från en annan kultur.
Jag har mina åsikter, visst, jag tycker att om man kommer till ett land som invandrare ska man försöka hålla sig till våra lagar och inte bli arga för att vi inte ingår i det muslimska samhället. Att vi i Sverige har en egen gud, det måste de förstå. Men de som gör de då? Varför pushar vi fortfarande bort dom?

Jag praoade på SFI nu i höstas och jag kan inte med annat än att säga att det var en bland den mest givande tiden i mitt liv. Att få lyssna på deras historier, det som jag inte trodde var sant,
hade faktiskt hänt dom, och de stod där den dagen, precis som "oss" svenskar, log, skrattade och försökte verkligen att lära sig om vårat land, de kom till klassrummet och var entusiastiska, villiga att lära sig. De var t ex mycket intresserade av att jag inte trodde på någon gud. Att jag inte hade någon att tro på, det var ett mysterium för dom. Men dömde dom mig för det? Inte ett dugg.

Det var några härliga killar som stod före mig i kön, vi hade rast och skulle hämta kaffe, eller i mitt fall, varm choklad. Anyway, vi stod där, jag allra längst bak, och grabbarna framför mig började skojja med varandra. Hur många kunde de ha varit? 6-8 st.
Jag stod där sist i kön och iakttog dom, väldigt intresserad. Efter en stund kom en manlig lärare och ställde sig bakom mig.

Då utbrast en av killarna framför mig :
- Ey, lärare först! Sagt och gjort, alla som nu stod i kön framför oss skingrade sig och släppte fram läraren med glada ansikten och vänliga ord.
- Nu är det kvinnornas tur! fortsatte en sedan och tittade på mig med stora ögon som sken av glädje, handen vinkade.
Förvirrat började jag se mig om efter en kvinnlig lärare, men den enda som var tjej i närheten, det var jag.
Jag fick alltså gå fram före dessa människor och ta choklad, medan de skulle lära mig uttala deras namn.

Efter två minuter, och ingen framgång alls gick jag skrattande där ifrån, och det leéndet satt i resten av dagen.
Jag måste berömma dom för deras lätthet bland människor, kramar som de gärna utbyter, vänliga gester som de tar för givet. Klart att kvinnorna ska gå före i kön.

Härliga underbara människor, det är vad dom är. De som försöker, jag ser upp till dom. Jag försökte lära mig några killars namn, men jag klarade inte det. Dom ska lära sig ett helt nytt språk, traditioner och kultur. Wow, jag beundrar dessa starka människor, som faktiskt klarar det.


- som jag skrev i ett annat inlägg, detta är bara mina åsiker, om ni har andra så får ni gärna ha det. Jag är idel öra för alla meningar och åsikter.