Min arm är inplastad av den enkla anledningen att jag faktiskt tatuerade mig idag. Skrev en tex som lyder : You'll be there for me and care enough to bear me.

Om ni kikar in imorgon kväll eller söndag så kommer det dyka upp lite bilder på den. Jag måste också passa på att säga att jag är otroligt nöjd, äntligen har jag gjort det!

Gjorde det ont? JA, på den "tunna" huden så gjorde det grymt ont, men helt klart värt det!

Blott 17 dagar kvar innan jag beger mig till detta storslagna land ( som jag aldrig har befunnit mig i innan, jag bara vet att det är fantastiskt). Man börjar märka av att det närmar sig när man sakta men säkert börjar bocka av inköpslistan, såsom dagbok, adapter, en ny hårborste och Y3- handtvättmedel- det allra viktigaste.

Nästa vecka ska vi också - förmodligen bör jag peka ut- få reda på vilka människor vi ska bo hos och när man tänker på det så pirrar det i magen tro mig...
Det som är så himla sjukt är att jag ska vara borta i tre veckor, det är nästan en månad! Nästan en hel månad utan att kunna prata svenska med människorna på gatan eller i affären. Nästan en månad utan den otroligt underbara, fantastiska Sverige atmosfären (ironi).

En lång dag idag på danscentret.punkt.

Mina trötta ben vägrar att ens bära mig iväg till den (välbehövda) duschen. Lord, give me strengt. Mina ögon är tunga som isblock. Hmpf.

På lördag blir det den allra sista dansuppvisningen(arna), vilket är otroligt skönt med tänke på att det är rätt utmattande att sitta i den stora, stressiga salen i flera timmar ( I STRÄCK) och glo.
En go förskylning är på gång också känner jag, underbart. It's just getting better and better.

http://www.bloglovin.com/blog/2114598/mymagnussoon?claim=xtyx64rsd2c">Följ min blogg på bloglovin.se

 

Igår slog det mig, hänsynslöst och hårt. Jag har bara tre ynkliga dagar kvar på Mogaskolan. Känslorna kring det ämnet är blandade då jag känner mig så himla lättad för att högstadiet äntligen- finally!- är över. Så som jag känner är det nu som livet kan börja på allvar. Samtidigt är jag nedtryck när jag tänker på att jag kommer aldrig mer sitta i klassrummet tillsammans med mina kompisar och höra en massa roliga kommentarer, titta på tråkiga NO-filmer eller se på när några i klassen får spö av min kompis Angelica.
Jag kommer nog sakna min klass rätt mycket, samt många av lärarna. Det känns som om vi kommer tillbaka efter sommaren och träffas - som helt nya människor, haha - i klassrummet där alla sitter spänt och nervöst på stolarna och vill kasta sig över varandra för att berätta vad som har hänt under sommaren.
Tack för dessa roliga år, kommer kännas tomt att inte träffa alla på samma sätt vi vi har träffats nästan varje dag i tre år.

patetisk eller är jag patetisk? Jag suger ju på att blogga, ger upp hela tiden - aldrig mer!
Nu ger jag detta ett nytt försök och hoppas på att det ska hålla, att jag ska orka ( och hitta viljan) att skriva mer än vad jag gjorde innan.
Jag tänker skylla på skolan, vi har haft nationellaprov på löpande band och proven rullade fram i samma fart.
Men i förrgår sattes betygen och nu har vi inga fler prov utan istället ett smakprov på vårat långa lov som kommer att komma inom en snart tid. Sol, värme och London- here I come!