LONDON!
För några veckor sen landade mitt plan på Sveriges flygplats igen, då jag hade varit borta i tre veckor- I London.
Det är den absolut bästa upplevelsen jag någonsin varit med om, och jag skulle göra om det igen om möjligheten fanns. Man kunde uppleva alla årstider på en dag ( nej det snöade inte, men kylan kom)
bussar som höll på att köra på en och gamla gubbar som ville dra med en in på baren för en "dans" som de så diskret kallade det, jag misstänkte att deras tankar var någon annanstans. Visst låter det härligt?
Jag var där i 20 dagar, men det kändes som om jag var där hälften av tiden, jag ville ha mer! Det är precis som de säger, man kan leva där i hela sitt liv, men aldrig kunna se allt det London har att erbjuda.
Vi var på de alla "viktigaste" ställerna, såsom BigBen, Madame. T, London Eye och en massa museúm.
( utanför Bigben....rätt uppenbart)
Jag saknar tunnelbanan, tågen, de stora byggnaderna, värdfamiljen ( som btw var grymma), jag saknar också att behöva ta med sig paraply vart jag än gick, och jag saknar att alla var så löjligt artiga: Sa " Oh my, I'm so sorry" så fort man råkade stöta till varandra.
När vi var där fick vi ett gäng riktigt goa vänner som gjorde resan helt otrolig, vi skrattade och bara njöt av stadens atmosfär- tro mig det var inte svårt.
Ååååååååååh, jag vill dit igen!!!!!
It's London, baby
London. Världens bästa stad.
Man kan leva där hela sitt liv och ändå inte sett allt som finns där.
21 juni-11 juli kommer jag befinna mig i denna ljuvliga stad, tillsammans med en riktigt godvän- Rebecca aka Beccis.
Något som jag ser fram emot? Ja!
It's a "My" moment
Här är jag i somras då jag blev - nästan- tvingad att skjuta pil. Resultatet blev skrattretande. Ja, jag sög. Kort sagt.
Som ni ser på bilden här så är jag djupt koncentrerad med pilen och bågen i högsta hugg och den vanliga bita-på-läppen-Posén. Spänningen är oliiiiidlig. Kommer hon att klara det? Hon kommer att klara det!
Inte då.
Jag har då tagit mig tiden att måla upp några väldigt självklara pilar, alla ser hur det blev. Pilen skulle ungefär 10 meter bort så den kunde träffa en tavla.
Ja... ni ser ju själva vart den hamnade. Killen som står bredvid mig ser ut att tänka:" Åh herregud, ta den här bruden bort härifrån".
Vem vet, inte omöjligt att han gjorde det. Däremot kan jag glädjas åt och ta det som tröst att alla fick ett gott skratt, mig inkluderad.
Detta är då ett typsikt My-ögonblick som ni nu har bevittnat. Saker i denna stilen händer mig hela tiden, 24/7 alla dagar om året. Det är ju tur att man....kan....äh, det var inget.
en bild säger mer än tusen ord
11 sanningar om
MyelisabethMagnusson
-Är helt besatt av gamla saker, och då menar jag foton och saker som tillhört min mormor, morfar och deras familjer.
- Spelade fotboll i...7 år. Hatar det nu och är bollrädd.
- Blir hög av musik
- Är nykterist och vegetarian
- Klippte av mitt hår när jag var liten bara för att jag inte fick ut en tova ur håret.
- Är en plugghäst
- Förstår inte det roliga i Idol och let's dance ELLER handboll
- Tål inte ens att tänka på blod, nålar eller inälvor....
- Är iiiingen morgon människa, det ska gudarna veta!
- Sover oroligt. Jag menar då att jag kastar runt mig så mycket och slår i saker hela tiden. Häromdagen tillexempel slog jag i huvudet i nattduksbordet så jag hade svullen läpp i några dagar.
- Kan titta på samma film om och om och om och om och om och om och om....igen
att vara någon annan
Vad då fina kläder? Jag är ju ursnygg, om jag får säga det själv. Och det gör jag förmodligen också.
Detta är då Madelen som spelar Eva min fåfänga granne som är liiiite snobbig. Min hund, den gråa, har precis kissat på hennes ben. Så där står jag och försöker att förklara bort allt.
Detta var min andra föreställning. En gjorde jag när jag var liten och bodde hos pappa i en vecka på hans sommarställe. Då spelade vi samma pjäs, lite roligt. Jag var visserligen en annan roll, jag var Kajsas lillasyster.
Då var jag åtta år och jag var super nervös att gå upp på scenen. Jag spelade också hund, den gråa som ni ser där. Lika nervös var jag när jag skulle upp på scenen och spela inför skolan och allmänheten för någon månad sen. Pirret i magen var både obehagligt och en härlig känsla.
About me.
Jag har ju aldrig skrivit om mig själv, jag vet att många vet vem jag är redan, men det finns ju dom som går i blindo. Well, låt mig upplysa er.
My Elisabeth Magnusson aka skolans cooling är mitt fullständiga namn, men mina vänner kallar mig My. I april firar jag min 16:e födelsedag och ser fram emot att kunna ta över vägarna med våran lilla söta bil. Bor en bit utanför Borås nära mina systrar och deras familjer. Tillsammans med mig lever min mamma och två katter, en heter Abbe och är... nja, låt oss kalla honom överviktig. Sedan har vi den egocentriska Agaton som tror han äger världen.
Som de flesta troligen har räknat ut så heter min hund Harry, ja han är döpt efter han gubben i jönssonligan.
Jag går i klass 9E, trivs i skolan och är glad att ha mina vänner så nära mig. Brukar ofta spendera mina eftermiddagar och kvällar åt att sitta med nosen i läxböckerna, men jobbar på att planera lite bättre så jag kan göra lite annat med.
På Torsdagar dansar jag streetdance, något som jag verkligen älskar och Tisdagarna är det drama som gäller.
Jag skulle aldrig överleva utan musik. När den spelas i mina öron är jag lugn och sansad. Trygg, hemma och glad. I högtalarna hörs väldigt olika musikstilar då jag har en väääldigt blandad smak, allt från klassiskt till hårdrock. Idolen är Michael Jackson, och han är den absolut bästa. Även om det händer att folk försöker så kommer ingen i närheten av hans talang. Han är perfektion. Punkt.
Ipoden följer med mig vart jag än går och jag har en ful vana att när hunden behöver gå ut så måste jag ha någon sorts musik med mig, annars går jag inte ut. Harry får vänta tills jag har skaffat fram något användbart.
På lite mer än ett halvår har jag sprängt ungefär 8 headset. Känns bra. Ni kan gissa vilken volym jag har på då.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara min personlighet, jag menar, det uppfattas olika av olika människor.
Däremot har jag aldrig hört att jag är blyg. För det är så enkelt att jag är inte det. Tycker att det är kul att träffa nya människor och gillar att...prata. Jag oroar mig ofta, av ingen anledning alls, kan vara att jag inte pluggat nog till ett läxförhör eller prov till att jag känner att jag inte har pratat tillräckligt med en viss person i skolan, hemma eller någon annanstans.
Något som jag fastande för är när min mamma kallade mig ensamvarg för ett tag sedan. Jag gillar att vara runt människor, men jag äääälskar att dra mig undan. Mörklägga mitt rum och bara vila ögonen.
En person sa att jag ser för mycket på dagen, tar in allt som jag ser och behöver sedan på kvällen ha det mörkt och vila ögonen.
Jag är intresserad av världen. Religoner, länder och folket. Drömresemålen är London och Indien. London för att jag.. tja jag vet inte, jag gillar det bara, älskar de engelska språket, kan bero på det. Jag skulle inte tacka nej till en biljett som går till Indien för att jag, för det första, haft en redovisning om det i sjuan och jag fastnade genast för detta land, deras sätt att leva och deras syn på världen. I skrivande stund är en språkresa till England inplanerad, håller tummarna att det blir av. Hoppas allt jag kan, ber, vädjar och allt vad det nu kan kallas.
Hur ser My på framtiden?
Ljus. Ett jobb med människor. De senaste dagarna har jag tänkt: Kurator.
Där ser man.
let's...party?
Imorgon är det julfest i skolan, rätt kul faktiskt med tanke på att jag aldrig går ut annars, som den tråkiga person jag är. Men nej, jag har inte behov av att gå ut varje helg, festa, dricka så man snart ligger på marken med spya på skorna och ber min bästa kompis att ringa hem till mamsen så hon får komma att hämta mig. Jag har inget behov av att ragga upp bästa killen för att senare dumpa honom när man ser nästa offer om man nu kan drastiskt kalla det så.
Okej, riktigt så kanske det inte går till, vad vet jag, men ni förstår min poäng?
Jag är inte den typen som dricker, as the matter of fact, jag är nykterist. Kan låta lite konstigt när man då inser att jorden bara har snurrat 15 varv sen jag föddes. Men precis innan skolan slutade i 8an, då vi skulle gå till sommarlovet, då hade jag en konstig( egentligen ganska vanlig, men den fastnade) syn.
Jag gick med några kompisar i stan,vi skrattade knuffade på varandra,lekte, you know the deal. På något sätt hamnade jag lite efter tjejerna som fortsatte gå framför mig, jag följde dom hack i häl.
I fjärran hör jag ett rop, högre skratt och flaskor som klingas. Så jag vrider på huvudet bara för att se ett gäng, stupfulla (drogpåverkade med?) ungdommar som inte kunde varit mycket äldre än oss, komma gående ( rättelse: snubblande) ner för gatan och alla som dom möter viker undan, drar in sina barn tätt intill deras betryggande kroppar och ger dessa halvvuxna barn arga blickar.
Såklart är detta gänget helt ovetande om detta.
Genast så gjorde jag...ni vet man klipper ut sitt egna ansikte och klistar in det på en annan människa. Jo, så gjorde jag nu och föreställde mig komma ner för den lilla backen, hängandes runt en helt random killes hals med mascaran nere vid mingiporna och en flaska som hårt hålls i min hand.
Jag kände genast att när jag väl ligger där på min dödsbädd, ( om måååååånga år- förhoppningsvis) vad vill jag då ha? Jag visste ju inte riktigt allt det jag ville ha.... men vad jag visste var att jag verkligen inte behövde ha en sådan upplevelse eller en baksmälla kvar i minnet. Nej, framför allt inte när man kan fylla dom med glada minnen istället, en tjejkväll med mina absoluta favoritmänniskor, eller en lugn hemmakväll med godis, en mysig film, ljus som brinner och en bok som ligger och väntar på mig.
I samma veva som jag då bestämde mig för att aldrig dricka en droppe alkohol tog jag beslutet att sluta äta kött.
Som person kan jag vara envis, om ni frågar folk omkring mig kan dom nog intyga detta. Så när jag väl fattade detta beslut så var det ingen som kunde säga motsatsen. Mor min var väl inte till en början sådär superlycklig att jag inte tänkte äta mera animalisk mat. Men när hon väl fattade att jag menade allvar så stöttade hon mig genast och köpte hem en massa soya mat.
Idag så är jag fortfarande vegetarian, och jag kan fortfarande inte sluta skratta åt de härliga frågor jag får ofta nog i skolan utav mina underbara klasskamrater:
Tex när jag berättade för dom att jag nu inte stod i samma mat kö som de så började dessa frågor hagla ner :
- är det svårt?
- vad äter du istället?
- äter du ägg?
- vad sa du? svampar? jahaaaaaaaa.
- men du äter väl linser, böner och sånt nu då?
- dricker du mjölk?
och slutligen dessa härliga kommentrer som jag kan höra ibland när jag sätter mig bredvid mina kompisar i matsalen :
- VAD ÄR DET DÄR?!
Jag säger såklart inte att det är fel att äta kött, eller att dricka lite, men ta vara på er där ute, drick måttligt ( när man är i rätt ålder anser jag) och se efter varandra, it's all about love, ofcourse!
Lev livet, en dag i taget, yes :)
