Statusen i skolan, som jag smärtsamt är medveten om, är beroende på hur snygg man är, hur många vänner man har och om varje klädesplagg man bär på kroppen kostar över 500 kr.
När jag går runt med mina vänner i skolan blir man ledsen. Man ser tydligt vilka som håller sig undan och vilka som äger stället. Dom enda människorna de viker undan för är lärarna. Eller nej, inte alltid.
I min skola är det ovanligt lite mobbing, trakasserier och våld, men såklart försikommer det. Skulle vara konstigt annars. Men jag är glad att det inte händer mycket i skolan. Missförstå mig inte, två gånger har någon försökt bränna ner skolan medan vi var inne i den och det har varit slagsmål i matsalen. Men detta händer inte ofta, som tur är. När det väl slår till i våran skola slår dom på stort. Jag menar, se meningen över.

Är utseéndet verkligen så viktigt? Visst, om man är intresserad såklart, men vi som inte bryr oss riktigt såååå mycket om kläder, smink och den allra senaste klockan som kostar 2300 spänn.
Jag gillar att kunna gå till skolan i mjukisbyxor, osminkad med håret uppsatt i en tofs som är placerad mitt på huvudet i en ruffsig bulle. Mina naglar är nedbitna, såklart har jag inte den perfekta hyn och jag har FAKTISKT påsar under ögonen när jag inte sovit nog- tro mig det är oftare än vad ni tror. Bryr jag mig? Nope.
Ingen i skolan gör det direkt heller. Inte så att de visar det iallafall.

Folk ser på en människa och blir attraherad av utseéndet. Det är utsidan som ger insidan en chans.
Tyvärr finns det personer med det allra vackraste ansiktet, men insidan är motsatsen.
Det finns personer som inte har den allra perfektaste looken, men har den finaste insidan man kan föreställa sig.

Detta med status är svårt. Även om alla säger att det kommer att lösa sig, alla "försöker" att fixa det så kommer det alltid vara såhär. Vi har aldrig haft någon chans.