jag har tillomed så dålig fantasi så jag skriver klockslaget som rubrik.

Bilden är tagen i Falkenberg. Jag var där med min syster och hennes familj i augusti.
När jag tänker på det så blir jag lite sur, jag menar det är långt kvar innan man kan ligga på en filt i trädgården med en stor kudde, böcker, musik och bara ta det lugnt. Ligga i skuggan och njuta, inte beskymmra sig om läxor, prov, krav eller något.
Det skönaste på sommaren är när man ligger där, musik i öronen på högsta volym så man inte hör något alls omkring sig. Min ligger och stirrar upp mot den heltäckande blåa färgen med några enstacka moln som finns ovanför mig. Man känner lugnet som sprider sig i kroppens alla celler. Man kan inte med att blunda, det är så skönt att kunna drömma sig bort. Gräset leker lätt mot ens fötter, musiken fortsätter att klinga i öronen. Ibland ser man en humla eller någon annan flygande varelse surra förbi, en väldig kontrast mot den ljusa himlen. Man hör den inte däremot.
Drar in luften i lungorna och känner att man verkligen trivs.
Även om man inte vill, börjar ögonlocken stängas, för att strax efteråt flyga upp igen. Detta upprepar sig och tillslut är man nästan borta i drömmarnas land.
Ja men guess what?

Då hör man långt bort i fjärran att det är något som kallar på en. Tar ut en hörlur ur örat och hör att mamma har öppnat fönstret och ropar nu på mig att komma in, eller att det är telefon till mig, hunden ska ut eller kanske är det matdags.

Ja, jag saknar sommaren. Bara det inte blir 35 grader varmt i skuggan, inte kul. Tycker jag. Inte alls.