detta inlägg är tillängnad till min bästa vän hanna som ni ser på bilden bredvid mig.

"But it grieves my heart, love
To see you tryin' to be a part of
A world that just don't exist"

"Making you feel
That you gotta be just like them."

~Bob Dylan, To Ramona.

Om vårat liv skulle varit en film skulle den låten ha varit temasången. Den skulle vara den sång som förklarade handligen och våra personligheter. Våran film skulle handla om smärta, kärlek, ensamhet, vänskap. Vi skulle ha vandrat på gatorna, skrattat, pratat, sjungt på låtar som vi båda så innerligt älskar och vi skulle avsluta varandras meningar. Våran lägenhet skulle ha avspeglat oss till punkt och pricka.

Vänskapen är en sådan djup vänskap som man bara ser på filmer. Där två personer kan sitta mittemot varandra och utan att yttra ord, trösta varandra och ge varandra det stöd den andra längtar efter. Genom att se varandra i ögonen kan de börja skratta och förstå precis varför den andra skrattar.

Denna person är din andra halva, din stjärnsyster, din själsfrände. En exakt kopia av dig själv.

Våran film skulle vara en med vitt omslag där två unga tjejer står framör en nerklottrad tunnel och ser lyckliga ut. Det är vi. Tillsammans är vi oslagbara och vi bara väntar på att komma ut i världen och vi ser fram emot att göra det tillsammans, hand i hand, med leénden på läpparna och stora förväntansfulla ögon. När en faller fångar den andra henne med öppna armar.

På baksidan kan man se små bilder på scener ur filmen. Den första bilden visar där My & Hanna sitter i en stor vit dubbelsäng och för första gången öppnar sitt hjärta och delar allt med den andra. Bild nr.2 visar två olika personer. En som är klädd i 50-tals kläder med vacker frisyr och harmoniskt uttryck i ansiktet medan den andra har stenhårda 80-tals kläder, sminkade ögon och stort hår. Den tredje är enkel. Leénden, hand i hand, går vi ut mot den stora okända världen.

Inget kan skilja oss åt, alltid vänner!
Jag älskar dig hannis, and you know it god damnit!