"Ditt liv är ett hål. En dag kommer du inse hur tomt och mörkt det är utan mig." Hon kastade en blick bortåt och drog ett bloss på ciggaretten som hon tiggt av en stackars liten gymnasieelev. Hon försökte med en annan taktik.
Tystnaden tog nästan kol på de båda personerna som står ute i kylan. Tittar på allt annat än varandra.
"Du kommer att ångra detta" Hon försökte igen, han kan inte ignorera henne på detta viset.
Mer tystnad. Han höll i en svart resväska, handen hade ett krampaktigt tag om handtaget.
" Du vet att jag måste" Han tittade desperat på klockan, väntade, visste att när som helst förändras det. Allt. Inget. Han. Hon.
Den bekanta klumpen som innan satt i magen hade smygit sig upp till hennes hals och nu kämpade hon starkt mot de salta tårarna.
Samtidigt såg hon hur bussens ljus kom runt hörnet och kom närmare obarmhärtigt. Nu är den hr. Framtiden. Det visste han.
Ingen av dem fick fram ord när bussen stannade bredvid dem. En snabb kram fick hon av honom och han steg på bussen, utan att ha sett henne i ögonen, inte under hela kvällen. Om han gjorde det så visste han att det var omöjligt att hoppa på bussen.
Chauffören hälsade glatt, omedveten om att de två kära ungdomarna aldrig kommer att se varandra igen. Han visste inget om dem. Ville bara köra sin runda och åka hem till familjen.

Han satte sig på den sidan där han inte såg henne. Det var bara plågsamt, hennes uttryck, hennes glansiga ögon som bedjade honom om att inte lämna henne.

Hon var ensam. Bussen började rulla och rundade hörmet och försvann. Det var nu hon och mörkret.