Tre fina flickor på lucia, eller hur?

Envisa My envisades med att envist sitta kvar och titta på TV igår när hon borde ha gått och lagt sig i sängen.
Så den envisa My är trött nu, just eftersom hon satt envist kvar igårkväll och tänkte: jag kan ju sova imorgon.
Det sket sig. Rätt mycket. Kl 10 började mamma dammsuga, och det gillade inte My. Så hon vaknade ur sin skönhetsömn, men hoppades på att hon skulle snart somna om. Inte då.

Jag förstår inte riktigt varför jag använder My som en tredje person. Hehehe.

Jag gillar inte snön, men att åka pulka är något som man alltid njuter av. Mina syskonbarn ville dra till den populära pulkabacken, (ioförsig är det den enda i hela byn) för att röja runt i den långa vita backen.
När man står där uppe på toppen och kastar en snabb blick nedåt och inser då att man snart kommer att dö.
Ja, alltså jag stod där uppe, höjdrädd och har två barn bredvid mig. Jag tittar neråt och ser en massa stora isklumpar som brer ut sig bredvid spåret. " oooooohhhhhhhhhhh myyyyyyyyyy gooooooooooooooood" flyger genom mitt huvud. " I'm going to die" . Jag vänder mig till de två systrarna som tittar på mig med ögon som lyser.
Min mamma står nedanför och tittar på. 

- Åk då! hör jag någon säga. Följt av fniss. Jag håller hårt i den blåa pulkan och sväljer. "okej" tänker jag.
- Om jag dör, vem vill ha min mobil? frågar jag och tittar på de barnen som nu står och manar mig att slänga mig utför den snötäckta marken.
- JAG! skriker Tindra och sträcker ut handen för att ta emot den. Jag förklarade att tyvärr hade jag inte med mig den nu, men hon får den när hon kommer hem.
- Okej, svarar hon glatt.
- Åk! säger Tuva och skrattar hennes glada skratt.
- Vågar ni åka? när jag hade frågat den frågan backar båda tjejerna och den äldsta av dom svarar nej, medan den yngsta modigt säger ja men tycker att jag får åka först.

Jag sätter mig på pulkan och förbereder mig för en säker död. Inne i mitt huvud ser jag rubrikerna: 15 årig flicka åkte pulka i en backe där barnen leker dagligen, avled av rädsla.
Pulkan tippade framåt och mina ögon vidgades. Snabbt rättade jag till pulkan så jag inte skulle köra rakt in i en isklump. Sen bar det iväg, och jag skrek/skrattade igenom hela turen, som varade i ungefär 7 sekunder.
När jag väl hade kommit ner och satt nu fast i en stor hög längst ner i backen, skrattade både jag, barnen och mamma som hade fångat detta ögonblick med kameran.

Okej, riktigt så dramatiskt var det inte kanske, men konversationen innehöll i stort sätt samma ord som jag har skrivit där uppe.
Bilder på detta magiska ögonblick kommer säkert senare, min mamma har dom sin kamera.