vi ses där---------> www.mylifeasmymagnusson.blogg.se

weheartit.com

jag hade egentligen tänkt lägga ut något som jag själv hade skrivit, men jag har ingen fantasi överhuvudtaget just nu, min hjärna vägrar att sammarbeta. Så tillsvidare får ni stå ut med ett vanligt, tråkigt inlägg som i detalj beskriver vad jag har gjort idag:


...


Så, ha en fortsatt trevlig kväll!

detta inlägg är tillängnad till min bästa vän hanna som ni ser på bilden bredvid mig.

"But it grieves my heart, love
To see you tryin' to be a part of
A world that just don't exist"

"Making you feel
That you gotta be just like them."

~Bob Dylan, To Ramona.

Om vårat liv skulle varit en film skulle den låten ha varit temasången. Den skulle vara den sång som förklarade handligen och våra personligheter. Våran film skulle handla om smärta, kärlek, ensamhet, vänskap. Vi skulle ha vandrat på gatorna, skrattat, pratat, sjungt på låtar som vi båda så innerligt älskar och vi skulle avsluta varandras meningar. Våran lägenhet skulle ha avspeglat oss till punkt och pricka.

Vänskapen är en sådan djup vänskap som man bara ser på filmer. Där två personer kan sitta mittemot varandra och utan att yttra ord, trösta varandra och ge varandra det stöd den andra längtar efter. Genom att se varandra i ögonen kan de börja skratta och förstå precis varför den andra skrattar.

Denna person är din andra halva, din stjärnsyster, din själsfrände. En exakt kopia av dig själv.

Våran film skulle vara en med vitt omslag där två unga tjejer står framör en nerklottrad tunnel och ser lyckliga ut. Det är vi. Tillsammans är vi oslagbara och vi bara väntar på att komma ut i världen och vi ser fram emot att göra det tillsammans, hand i hand, med leénden på läpparna och stora förväntansfulla ögon. När en faller fångar den andra henne med öppna armar.

På baksidan kan man se små bilder på scener ur filmen. Den första bilden visar där My & Hanna sitter i en stor vit dubbelsäng och för första gången öppnar sitt hjärta och delar allt med den andra. Bild nr.2 visar två olika personer. En som är klädd i 50-tals kläder med vacker frisyr och harmoniskt uttryck i ansiktet medan den andra har stenhårda 80-tals kläder, sminkade ögon och stort hår. Den tredje är enkel. Leénden, hand i hand, går vi ut mot den stora okända världen.

Inget kan skilja oss åt, alltid vänner!
Jag älskar dig hannis, and you know it god damnit!

det är tur att kladdkakan är god iallafall...

den här bilden förklarar i stort sett hur jag känner nu för tiden.
Tonåringar i ett nötskal.

Iallafall, idag har varit både en mycket givande, men samtidigt jobbig dag. 05.00 ringde klockan som vanligt och efter en natt med lite sömn, bestämde jag mig att ligga kvar så länge som möjligt, vilket betyder att jag stannade kvar i sängen fram tills tjugo i sex. " Bussen går om en halvtimma..." oops.

Efter en trött och seg busstur kom jag fram till Åhaga där jag skulle spendera min förmiddag idag. Två otroliga föreläsningar hölls, med både komik och allvar. Efter det var det tre timmar i klassrummet som gällde, vilket var väldigt ansträngande för min del då jag hade gigantiska problem med att koncentrera mig på diskussionerna. Höööööö!

Negativa My klagade på både huvudvärken, tröttheten och det allmänt dåliga humöret.
" Men lägg dig tidigare" Jo, jag tänkte det göra det igår, men kom på att jag hade deadline och var tvungen att slå upp datorn igen och skriva ett långt mejl innan jag kunde lägga huvudet på kudden igen. Vid de laget ville jag inte ens titta på klockan, jag visste att det var alldeles för sent.

Nu ska jag be min vän Michael att muntra upp mig lite grann, han brukar vara bra på det.
Hanna också.

Haaaaave you met my friend, arga my? Iallafall, så här ser hon ut.

Igår var det den 29/8, alltså Michaels födelsedag.
Dagen till ära firades med hans låtar, videoklipp samt filmer. Tankar sänktes åt honom likaså.
Hoppas att han har det bra där uppe!

jag&hanna


okej...okej....ja, nu ger jag detta ett sista försök. Om inte detta funkar lägger jag ner bloggen helt. Jag är ofattbart patetisk, men jag hoppas verkligen att jag kommer att hålla igång bloggen nu när jag börjat skolan och borde ha mer att skriva om då med andra ord. Ber alla att hålla tummarna.

Som ni vet har jag börjat skolan nu, journalistik-&författarskap, trivs som fisken i vattnet med den linjen.
Känns skönt också nu när scheman och runtiner har börjat fastna och blivit vardag. Minuset är att det blir otroligt tidiga morgonar, såsom 05.00...snooze till 05.30 ioförsig, men det är en helt annan grej.

Hoppas med hela mitt hjärta att ni alla forna läsare hittat tillbaka och följer med mig nu, då jag ska försöka att hålla igång bloggen igen!

Hanna, jag & Rebecca

Där ser ni två av mina absolut bästa vänner, bilden är tagen på årets bal, då vi nior lämnade Mogaskolan.
Kvällen var otroligt rolig, då vi 9E:are, dansade tillsammans i princip hela kvällen.

Snart är det dags för gymnasiet och jag är så taggad så det är inte klokt. Dock känns det väldigt sorgligt att lämna de forna 9:erana ( och f:are) för vår klass ÄGDE, om man ska vara ödmjuk i ordval.

ca 18 dagar kvar...

För några veckor sen landade mitt plan på Sveriges flygplats igen, då jag hade varit borta i tre veckor- I London.
Det är den absolut bästa upplevelsen jag någonsin varit med om, och jag skulle göra om det igen om möjligheten fanns. Man kunde uppleva alla årstider på en dag ( nej det snöade inte, men kylan kom)
bussar som höll på att köra på en och gamla gubbar som ville dra med en in på baren för en "dans" som de så diskret kallade det, jag misstänkte att deras tankar var någon annanstans. Visst låter det härligt?

Jag var där i 20 dagar, men det kändes som om jag var där hälften av tiden, jag ville ha mer! Det är precis som de säger, man kan leva där i hela sitt liv, men aldrig kunna se allt det London har att erbjuda.
Vi var på de alla "viktigaste" ställerna, såsom BigBen, Madame. T, London Eye och en massa museúm.




( utanför Bigben....rätt uppenbart)

Jag saknar tunnelbanan, tågen, de stora byggnaderna, värdfamiljen ( som btw var grymma), jag saknar också att behöva ta med sig paraply vart jag än gick, och jag saknar att alla var så löjligt artiga: Sa " Oh my, I'm so sorry" så fort man råkade stöta till varandra.

När vi var där fick vi ett gäng riktigt goa vänner som gjorde resan helt otrolig, vi skrattade och bara njöt av stadens atmosfär- tro mig det var inte svårt.

Ååååååååååh, jag vill dit igen!!!!!

...börjar sakta men säkert att lida mot sitt slut. Tyvärr. Personligen anser jag att jag inte fått tillräkligt med sol&bad då det knappt funnits någon sol eller någon stund till att bada.
Å andra sidan ser jag fram emot gymnasiet, som jag nu ska börja på om lite mindre än tre veckor. Det blev Journalistik-&författarskap för min del, hoppas på att det är linjen för mig.

Jag ber tusen gånger om ursäkt för bristen på inlägg ( Jag skyller på london-resan, mer om den sen)
Men jag lovar att det blir bättre nu.

Min arm är inplastad av den enkla anledningen att jag faktiskt tatuerade mig idag. Skrev en tex som lyder : You'll be there for me and care enough to bear me.

Om ni kikar in imorgon kväll eller söndag så kommer det dyka upp lite bilder på den. Jag måste också passa på att säga att jag är otroligt nöjd, äntligen har jag gjort det!

Gjorde det ont? JA, på den "tunna" huden så gjorde det grymt ont, men helt klart värt det!

Blott 17 dagar kvar innan jag beger mig till detta storslagna land ( som jag aldrig har befunnit mig i innan, jag bara vet att det är fantastiskt). Man börjar märka av att det närmar sig när man sakta men säkert börjar bocka av inköpslistan, såsom dagbok, adapter, en ny hårborste och Y3- handtvättmedel- det allra viktigaste.

Nästa vecka ska vi också - förmodligen bör jag peka ut- få reda på vilka människor vi ska bo hos och när man tänker på det så pirrar det i magen tro mig...
Det som är så himla sjukt är att jag ska vara borta i tre veckor, det är nästan en månad! Nästan en hel månad utan att kunna prata svenska med människorna på gatan eller i affären. Nästan en månad utan den otroligt underbara, fantastiska Sverige atmosfären (ironi).