den absolut finaste, mest underbara och skönaste färgen i världen... lila!

Helgen tillbringades i huvudstaden där helgens absoluta höjdpunkt var musikalen "Romeo och Julia".
Jag har inte skrattat så mycket på länge, den var helt otrolig.  Två och en halv timma kändes som 45 minuter, då man inte kunde ta ögonen från scenen.
Alla skådespelare och dansare var otroooligt duktiga, och Måns var....snygg...

Shopping blev det också och vi åt en massa gott, framförallt sushi som jag länge har nekat till.

Idag blir det mer inlägg eftersom jag har varit borta i helgen.

Kika in sen.

(bilden har inget med texten att göra)

I en sekund, en blank sekund, står världen stilla. Vinden drog sin sista pust, solen gömde sig bakom molnen och löven försvann. De envisa getingarna slutade surra och lyssnade istället på allting och ingenting. Lyssnade på tystheten.
På en sekund var det över. För två sekunder sen levde du, nu gör du inte det. Tåget tjöt fortfarande, desperat, föraren kämpade med bromsarna men det var försent. Rälsen gjorde motstånd, tyckte att fordonet gjorde fel i att stanna. När tåget väl var stilla var allting helt tyst. Ingen andandes, rörde sig. Ett tungt pustande hördes och tåget andades ut, lättad över att inte behöva kämpa längre. Sen började alla exakt samtdigt, man hörde hur alla drog in luften i lungorna och släppte sedan ut olika sorters ljud. Skrik, flämtanden, ord...Medan jag själv inte kunde få fram någonting. Jag bara såg. Iakttog scenen den brutala framför mig.
"Men gör något!" skrek en kvinna mig i ansiktet och med stora rödgråtna ögon bad mig att få bort henne därifrån.
Min vän är borta och jag förväntades att göra något?
Personen som jag älskade är borta.

Måndagar är de allra värsta som finns!  För det första så har någon beslutat att samla aaaalla tråkiga ämnen på en dag. För det andra så... gillar jag bara inte måndagar. 
Fördelen är att vi slutar tidigt...
Tur då är det att det är Tisdag idag...

Min eftermiddag och kväll kommer bestå av städning, plugg ( JAG FÅR PANIK PÅ DENNA ******) och sen måste jag få belöna mig själv med en film av något slag.

Musik är en så himla stor del av...allt. Jag menar, föreställ dig att du sitter i ett mörkt rum, popcorn i knät och en kudde som du har i bredskap ifall det skulle bli alldeles för hemskt i den där läskiga filmen du tittar på.
Tänk nu om det inte skulle vara någon musik i bakrunden när tjejen går med en kniv i högsta hugg mot dörren. Skulle det vara otäckt då? Njaaaaaa, knappast va?

Tänk om radio bara skulle ha en massa pratshower istället för topp tio? Kul eller hur?

Musik är min hobby, faktiskt. Jag kan sitta huuuur länge som helst framför datorn med spotify på högsta volym, fråga mamma min. Hon är så gott som tvungen att lyssna eftersom jag vägrar att ha lägre.
När hunden behöver gå ut måste han vänta tills headseten är i öronen riktigt och jag har funnit den rätta låten, annars går det ju inte att gå ut. Man kan ju inte gå ut och gå utan musik! Det fungerar inte så.

Ni kommer ihåg den tiden förra året då det var så himla varmt och solen lyste, barnen badade och skrattade?
Bra, iallafall. Då läste jag i tidningen att man kunde bli hög på musik. Genast klickade jag iväg ett sms till mamma som befann sig ett X antal mil ifrån mig och frågade : Tror du att jag är det?
Några minuter senare får jag svaret, som jag visste redan: Japp.
Mmmm, härligt. Men sen tänkte jag ju, jag har ju iallafall en bra drog isåfall. Jag knarkar knappast och det är ett hälsosam beroende. Den enda nackdelen är ju...som bilden förklarar så bra där uppe... att när man väl har musiken i öronen är det svårt att tänka på världen utanför. Allt blir som en...saga typ. En väldigt lång musikvideo.
Händelserna som man ser, men inte hör blir ett med musiken, det passar ihop.

weheartit.com

Om dagarna var det varmt, solen sken och det var faktiskt behagligt att vara utomhus.
Kvällarna däremot var kyligare, men det var inget som man behövde bry sig om. Inte just nu iallfall.

Ängen var stor, större än jag kom ihåg. Med ett leénde på läpparna gick jag med långa steg i en bestämd cirkel. Blicken i marken. Jag vågade inte se honom i ögonen. Jag hörde att han hummade på en allt för bekant sång, jag hörde också leéndet som han hade på sina läppar. När jag äntligen vågade titta på honom satt han lutad mot trädet och som förutspått hade ett stort leénde som lyste upp ansiktet. Vinden gav ifrån sig ett ylande och blåste iväg en massa löv som hade försökt att gömma sig i det höga gräset. Han fångade ett som flög förbi och lekte med det mellan fingarna. Plockade sönder det, bit för bit. Utan att vara medveten om det hade jag stannat och stod nu och stirrade stumt på honom. Givetvis kände han detta och fångade min blick, tog ett djupt andetag som om han skulle säga något. Jag väntade. Inget blev sagt. Allt var tyst. Han log istället och fortsatte med lövet.
Okej,så han ville retas? Två kan spela det spelet. Jag fortsatte med min gång. Kände att vinden började att tvinga sig igenom jackan men just nu brydde jag mig inte. Istället var jag glad åt att jag faktiskt hade fått hit honom, efter två år. Med ryggen mot honom blickade jag ut mot ängen. Så detta var lycka? Ja, ren lycka, den känner man igen.

Jag har varit världens mest värsta, sämsta och glömska bloggägare, nåååågonsin!
Skulle gärna vilja skylla på skolan, plugg och en massa annat men jag ska ju inte ljuga. Har varit lite lat bara, och skrivarlusten har inte varit på topp direkt. Men jag hoppas att ni läsare som följde mig innan hittar tillbaka.

Börjar skriva lite inlägg ikväll så ni får ha något att läsa om .

9E, jo men vi är bäst. Inget mer att säga om det.