weheartit.com

Om dagarna var det varmt, solen sken och det var faktiskt behagligt att vara utomhus.
Kvällarna däremot var kyligare, men det var inget som man behövde bry sig om. Inte just nu iallfall.

Ängen var stor, större än jag kom ihåg. Med ett leénde på läpparna gick jag med långa steg i en bestämd cirkel. Blicken i marken. Jag vågade inte se honom i ögonen. Jag hörde att han hummade på en allt för bekant sång, jag hörde också leéndet som han hade på sina läppar. När jag äntligen vågade titta på honom satt han lutad mot trädet och som förutspått hade ett stort leénde som lyste upp ansiktet. Vinden gav ifrån sig ett ylande och blåste iväg en massa löv som hade försökt att gömma sig i det höga gräset. Han fångade ett som flög förbi och lekte med det mellan fingarna. Plockade sönder det, bit för bit. Utan att vara medveten om det hade jag stannat och stod nu och stirrade stumt på honom. Givetvis kände han detta och fångade min blick, tog ett djupt andetag som om han skulle säga något. Jag väntade. Inget blev sagt. Allt var tyst. Han log istället och fortsatte med lövet.
Okej,så han ville retas? Två kan spela det spelet. Jag fortsatte med min gång. Kände att vinden började att tvinga sig igenom jackan men just nu brydde jag mig inte. Istället var jag glad åt att jag faktiskt hade fått hit honom, efter två år. Med ryggen mot honom blickade jag ut mot ängen. Så detta var lycka? Ja, ren lycka, den känner man igen.