My gillar att det snart är jullov. Det My inte gillar är att hon är trött.

yeah, you heard me. Idag är ingen bra dag, men jag ska inte sitta här och böla, utan istället skjuta iväg ett väldigt tråkigt inlägg om hur min patetiskt dåliga dag har varit.

Rumpan frös jag av mig när jag stod vid bussen och väntade, jag gillar verkligen inte att bussen ska envisas med att komma olika tider varje dag, om den nu kommer alls då.
Lyssnade på en föreläsning som förvisso var bra. Men efter en timma efter började det klia i fingrarna och jag ville resa mig upp och springa ut därifrån.
Stress är något som jag lider av och kan då inte sitta stilla så länge om jag börjar bli uttråkad. Som tur är har jag börjat känna igen tecken. När benen börjar röra sig och det kryper i ryggraden. Fingrarna är något som det syns väldigt tidigt på. Jag börjar dra, rycka och skaka dom ilsket. Jag blir väldigt lätt stressad när jag är i trånga utrymmen eller när jag har kämpat för något som senare visar sig vara motsatsen till det jag önskade.

Vi kom ut i den friska luften och genast gick det bättre, jag gick tillbaka till skolan i min takt.
Vi taggade för en skattjakt som senare sket sig den med, maten var visserligen god som vi på 15 minuter åt upp senare.

Som sagt, inte någon bra dag att reta upp mig som sagt. Snart ska jag krypa ner under täcket och gömma mig.
Se'ya later, I hope. 

Jag hoppas ni överlevde mitt grymt ointressante inlägg, jag lovar om det inte kommer något ikväll ska jag se till att klicka upp ett imorgon.

En gammal bild, jag och mitt lockiga hår, he-eh...

Sitter här och hämtar mig efter "Svenska hjältar" och tar desperat hjälp av Billy Ray som sjunger om hans Achy breaky heart.  Tårarna har runnit så mycket ikväll så det borde räcka för denna månaden, året ut då alltså. Tänk att det finns sånna fina människor omkring oss, där kom hoppet till liv igen. Änglar som vandrar bredvid oss i samma skepnad som resten av oss.

Skolan idag har faktiskt varit otroligt givande. Dagen började dock inte alltför bra. Jag kom fram till busskuren i tron om att jag var sen, som alltid. Men till min stora förvåning fanns det ingen buss i närheten, bara en massa elever.
" Ahmen, se här, jag är i tid" tänkte jag stolt och ställde mig bredvid en kompis för att småtjöta lite.
Det visade sig att bussen aldrig tänkte komma.
Som tur fick vi skjuts på ett annat sätt, så vi inte missade den fina Lucia-uppvisningen, måste säga att dom var riktigt fina. De blåa banden som pryde tärnorna, och den vackra kronan som omsorgsfullt var placerad på Lucians huvud. Kort blev det såklart, men jag har inte haft tid ( lögn: jag har haft tid, men jag är lat) att överföra bilderna än. Haha....ha.
Även jag, mina blonda trogna vänner bar glitter i håret idag för att minnas Lucian. Kort på det finns också.
Punktpunktpunkt.

Åh gud vilken dag. Jag kan inte beskriva hur trött jag är, men ändå kan jag inte förmå mig att gå till sängs.

Dagen började inget vidare, när jag var halvvägs tills busshållplatsen såg jag en stor blå mega bil skymta en bit bort. Gensast förstod jag att det var bussen som hade kommit. Jag sneglade på klockan medan mina ben började allt fortare springa mot mitt mål. Jo, visst var klockan 07.35. Bussen skulle gå om fem minuter. Som tur var hann jag fram och kom in i bussen, anfådd, sur och allmänt...jobbig.  Men glad blev jag när den otroligt glada och trevliga busschaufförn sköt iväg ett av sina glada och trevliga leénden.
Där ljög jag.
Rättelse :
Det blev inte bättre av att den sura busschaufförn istället gav mig en otrevlig och en blick som sa - dagens-jäkla-ungdomar-att-dom-inte-aldrig-någonsin-kan-vara-i-tid-även-om-det-var-bussen-som-var-5-minuter-förtidig.

Tillbaka fick han: -you-know-what?-jag orkar-inte-just-nu-you-don't-wanna-mess-with-me-mister.
När jag väl hade intagit min plats i den obekväma bussen så tänkte jag, nu ska jag pigga upp mig lite, läsa ur den braaaiiga boken jag lånade igår. Sagt och gjort, jag tar fram den gula boken, slår upp den. Men ser inte bokstäverna. Då funkade inte lamporna över mig. Fula ord började flyga i mitt huvud. Men jag tryckte bort dom, räknade till 10 och tänkte på något annat.
Kom till skolan och fick reda på att vi hade en fysikläxa tills idag och jag hade tappat bort mitt papper.
Musiken var ingen höjdare heller, jag trodde att vi låg bra till i musiktävlingen, så, ni som känner mig, jag tog ut segren på förhand. Vi kom 2:a. Vilket jubel, praisethelord .Godsavethe king
 &allavisomtyckerattArnoldschwarzeneggerärcool.  

Så där satt vinnarna och käkade plopp. Mina ploppar, enligt min åsikt.
Maten var också en besvikelse, alla fick en god tacosgratäng, medan veggosoppan var en gul, slemmig klibbig, gegga. Så jag stod över.
Mamma är inte hemma, så hon får inte höra allt detta, synd för henne. Det är hennes förlust, right?

En bra nyhet? Vi rockade fett(!!) på teateruppvisingen(arna) igår, alla var skit bra. För er som missade denna fantastiska show, how sad, that's too bad.

Madelen, jag, Emma :)

I somras skulle jag, madde och emma ha lite kul när vi en dag kände för att dra in till förorten. Vi stod och väntade på en buss som snart skulle komma och ta oss hem, äntligen, vi hade stått i värmen och pustat ett bra tag.
Iallafall, vi stod och väntade när vi sedan enades om att gå in i stationshuset, gå på toa etc.
När vi alla hade gjort våra ärenden, köpt kakor, dricka och allt det där som vi kunde tänkas behöva så såg vi en spegel!
"Wooooooooooooooooow" tänkte vi, a mirror!  Så vi började posa och leka lite, sedan utbrast jag:
"SAMLA ER! JAG VILL TA KORT!" ...... sagt och gjort vi ställde upp oss fint framför kameran som stod framför speglen ( ja vi var ensamna inne i lokalen) och log våra allra finaste leénden, ögonen gnistrade och vi slängde vackert med våra långa glansiga prinsess hår. Några kort blev det, exakt antal kan jag tyvärr inte dela med mig just nu. Vissa mer eller mindre bra.

När vi gav upp och nöjde oss med korten som nu var förevigade så skickade vi runt dom till våra mobiler och så vidare, och så vidare.

Vi stannade kvar inne i rummet ett tag till, men tillslut såg vi den blåa bussen komma och vi rusade ut.
Samtidigt som vi kom ut, gick en man med busschaufför kostym ut ur en dörr bredvid våran.
Han vred på huvudet och sneglade underligt på oss.
"Whaaaaat" tänkte vi med släppte det och klev in på bussen för att resa hemåt.
Jag vet inte när, men någon gång under den tiden vi tre fortfarande var tillsammans, troligen under bussresan hem, så kom Madde på en grej.
" Ehum... ni vet att den speglen vi tog kort framför?" såklart kom vi ihåg.
"ja, eh, man kan se oss från andra sidan"
Då adderade vi 1+1 och förstod varför den chaufförn tittade så konstigt på oss. Möjligtvis hade han sett oss stå och posa, flamsa och slänga med håret.
Om han hörde oss, det vet jag inte, men oooom han gjorde det, then...we're screwed!

Tomas Di Levas låt, vem ska jag tro på.

Tänk er ett smockat rum, med kanske 30 elever. Alla sitter utspridda i hela salen och det är knäpptyst.
Pennorna glöder, det är ju ett matteprov. Ungdomarna koncentrerar sig djupt och då och då lyfter de huvudet och tittar snett upp i taket samtidigt som deras hjärnor arbetar sig galna. Det rör sig där inne, det stånkar och pustar.
Kugghjulen börjar bli slitna efter en veckas hårt pluggande.
Mitt i alltihop sitter du. Med pappret framför dig, siffror som får dig att vilja riva sönder det, spotta på det och sedan kasta ut det genom dörren och skrika : " Hasta la vista, BABY!"
Men det gör du inte, såklart. Du sitter kvar på din plats och funderar över nummer 8. Vad kan det bli?

Medan detta pågår så känner du att något byggs i dig. Genast skjuter du bort tankarna om matten och fokuserar på den malande känslan i magen.
Du behöver något....musik. Jaaa, musik är det.
Småleénde böjer du dig ner och plockar fram de svarta headseten ur väskan, tar fram ipoden och trycker på den absoluta bästa låten du vet. Deras ljuva stämma fyller dina öron och nu är du i din värld. Du är inte i klassrummet med matteprovet. Du blir lugn, allt blir så lugnt.
När du kommer tillbaka till verkligheten kan du ta nya tag och ta itu med matten. Denna gång går det galant. Vad kan det bero på?

det är en termometer som sticker ut ur munnen där.

Det ska föreställa mig. Ja mitt hår ser alltid lika rakt ut när jag är sjuk, det är naturligt stelt, som dom säger i "Hairspray" och vaddå då? Mina ben äääär så långa....for real! Nej, egentligen har jag inte så långa, och jag har inte feber heller, men min hals spökar fortfarande, visserligen så har det nästan gått över nu så imorgon ska jag tillbaka till skolan, det är nog bäst, jag har min allra sista dramaträning innan uppvisningen på torsdag.

Jag har plugg,plugg, hemskt mycket plugg, hälften är klart. Typ.

Eftersom jag inte har så mycket annat att skriva så kan jag ju berätta vad jag gör just nu...
Simpsons går på TV:n bakom mig, det var bättre förr kan man ju tycka... och det är ju det jag gör med.
Musiken spelas också- ja jag har på både datorn, musiken och TV:n nu. Bara för att musiken spelas på datorn, och när det kommer något intressant på TV:n kan jag ju inte missa det och då är det bara så enkelt som att stänga av musiken.
Nu vet jag vad ni tänker:
Hur kan en tjej på femton år ha en så överintelligent hjärna och ändå vara så ödmjuk, snäll och underbar?
Jo, det är nämligen såhär att det finns människor som jag, inte många, ungefär 1 på miljonen, och nu råkar det vara så att min mamma är mamma till en av dom. Men grejen är att dessa överintelligenta människor, som mig själv, är inte så stora fans av matte.
Så, i teorin är vi väldigt smarta, och i praktiken med, förutom när det kommer till matte. Då vill vi inte vara med längre. Japp, så är det.

Snygga är vi med. Men det kanske ni visste redan? ;)

här är mina favorit 6&4åringar in the whole world.

Bilden är tagen i det varma och goa falkenberg i somras. Jag var där tillsammans med min syster, hennes sambo och deras två barn. Ja, det är dom på bilden, haha.

När jag tittar på dessa bilder så börjar jag gensat längta tillbaka. Iallafall längtar jag tills snön har försvunnit. Det är kallt ute, för er som inte har snappat upp detta. Fruktansvärt kallt as the matter of fact.

Det är som en vägg med kall luft som slår emot en när man öppnar dörren för att gå ut. Kan ju bero på att det är just en vägg med kall luft med. Näsan fryser, öronen fryser, jag fryser rumpetussen av mig och den är ju annars rätt bra att ha kvar nu förtiden. Stackars Harry fryser med, snö mellan tassarna och allt är bedrövligt jobbigt. Framför allt när matte får ett spratt och börjar kasta snöbollar på den försvarslösa hunden.

När Tindra, den äldsta av flickorna var kanske två- tre år eller något så gick jag med henne till en pulkabacke. Tyvärr hade vi inte så mycket att åka på, så vi släpade med oss en gekås påse, fyllde den med snö och placerade oss på den, började hasa oss närmare kanten, tog ett djupt andetag, blundade och lutade oss framåt. Då åkte vi av, i ca 5 sekunder. "Åh, tänkte jag... wow." Adrenalinet pumpar.... Hos Tindra. Hon skrattade, och började röra sig uppåt igen. Genast började jag också skratta och drog med mig den halvtunga gula kassen och kämpade mig mot toppen.
Vi åkte några gånger till och hon skrattade lika mycket varje gång, även om det inte var någon särskilt lång backe. Nästa gång lovade jag henne att ha med en pulka, och det hade vi. Då åkte vi kanske tillomed i 8 sekunder, och det var ÄNNU bättre.
När vi kom hem igen var vi blöta, snöfyllda, rödflammiga i ansiktet och väldigt,väldigt glada.

Detta är ett minne som sitter kvar. Klart och tydligt.

"Lucka tre" om man nu ska kalla det så, eller bild tre. Ja....

men iallafall, här är jag och en klasskompis som jobbar på någon so redovisning skulle jag chansa på, det brukar se ut såhär då, och med tanke på att jag hade långt hår, så innebär det enligt mina snabba och helt rätta beräkningar att detta är som igår, ibörjan av nian.

Forografen är the one and only madelen andersson aka m. skulle jag chansa på iallafall

Som jag skrev innan, det är ungefär såhär det ser ut när vi i klassen slår ihop våra skrynkliga hjärnor , vi tittar åt olika håll och jobbar med olika saker som vi sedan sätter ihop till något som vi vill påstå är en otrolig redovisning som vi sedan blir (tvingade) frågade om vi kan hålla inför klassen.
Så snälla som vi såklart är så ställer vi upp. Inget mer med det liksom. Nae.

Jag kommer ihåg en gång då vi arbetade enskilt och jag la ner mitt hjärta, min hjärna, min själ ( som jag senare sålde till djävulen för att få lite hjälp- skämt åsido) och mina fingrar blödde tack vare denna kraftfulla powerpoint jag skulle hålla inför klassen. Jag övade, jag sökte efter fakta och tyckte att det var rätt intressant. Jag ställde mig framför alla mina klasskompisar som hotade med att de skulle ta tiden på hur lång tid jag tog på mig.
"yippie" tänkte jag då " ingen press alls"

Jag harklade mig, rätade på ryggen tog ännu ett andetag, kollade läget hos läraren och började. Det första ordet som kom ur munnen var :
"Ehum"
Great My, way to go!! Jag började om och fick faktiskt ut de rätta orden denna gången. Jag blev nöjd, även om några fler "Ehum" hade smygit sig in mellan menigarna och de grammatiskt rätta och noga valda orden.
Efteråt fick vi reda på betygen, jag var säker på att jag hade nått det mål som jag ville ha så jag sätt där i soffan och log, riktigt sken." Du får G på denna uppgift My."
Hopp, genast sjönk jag ihop och surade. "DUMMA MY! DET VAR DET DÄR FÖRBANNADE "Ehum"- et som förstörde allt. DUMMA MY!" tänkte jag då och skyllde allt på det första ordet. Det var ju inte jag som hade gjort fel, bara att jag råkade säga fel ord. Dumma My.

Kan påpeka att allt detta hände i slutet av sjuan eller i början av åttan, men det sitter än. Dumma My.