Tomas Di Levas låt, vem ska jag tro på.

Tänk er ett smockat rum, med kanske 30 elever. Alla sitter utspridda i hela salen och det är knäpptyst.
Pennorna glöder, det är ju ett matteprov. Ungdomarna koncentrerar sig djupt och då och då lyfter de huvudet och tittar snett upp i taket samtidigt som deras hjärnor arbetar sig galna. Det rör sig där inne, det stånkar och pustar.
Kugghjulen börjar bli slitna efter en veckas hårt pluggande.
Mitt i alltihop sitter du. Med pappret framför dig, siffror som får dig att vilja riva sönder det, spotta på det och sedan kasta ut det genom dörren och skrika : " Hasta la vista, BABY!"
Men det gör du inte, såklart. Du sitter kvar på din plats och funderar över nummer 8. Vad kan det bli?

Medan detta pågår så känner du att något byggs i dig. Genast skjuter du bort tankarna om matten och fokuserar på den malande känslan i magen.
Du behöver något....musik. Jaaa, musik är det.
Småleénde böjer du dig ner och plockar fram de svarta headseten ur väskan, tar fram ipoden och trycker på den absoluta bästa låten du vet. Deras ljuva stämma fyller dina öron och nu är du i din värld. Du är inte i klassrummet med matteprovet. Du blir lugn, allt blir så lugnt.
När du kommer tillbaka till verkligheten kan du ta nya tag och ta itu med matten. Denna gång går det galant. Vad kan det bero på?