här är mina favorit 6&4åringar in the whole world.

Bilden är tagen i det varma och goa falkenberg i somras. Jag var där tillsammans med min syster, hennes sambo och deras två barn. Ja, det är dom på bilden, haha.

När jag tittar på dessa bilder så börjar jag gensat längta tillbaka. Iallafall längtar jag tills snön har försvunnit. Det är kallt ute, för er som inte har snappat upp detta. Fruktansvärt kallt as the matter of fact.

Det är som en vägg med kall luft som slår emot en när man öppnar dörren för att gå ut. Kan ju bero på att det är just en vägg med kall luft med. Näsan fryser, öronen fryser, jag fryser rumpetussen av mig och den är ju annars rätt bra att ha kvar nu förtiden. Stackars Harry fryser med, snö mellan tassarna och allt är bedrövligt jobbigt. Framför allt när matte får ett spratt och börjar kasta snöbollar på den försvarslösa hunden.

När Tindra, den äldsta av flickorna var kanske två- tre år eller något så gick jag med henne till en pulkabacke. Tyvärr hade vi inte så mycket att åka på, så vi släpade med oss en gekås påse, fyllde den med snö och placerade oss på den, började hasa oss närmare kanten, tog ett djupt andetag, blundade och lutade oss framåt. Då åkte vi av, i ca 5 sekunder. "Åh, tänkte jag... wow." Adrenalinet pumpar.... Hos Tindra. Hon skrattade, och började röra sig uppåt igen. Genast började jag också skratta och drog med mig den halvtunga gula kassen och kämpade mig mot toppen.
Vi åkte några gånger till och hon skrattade lika mycket varje gång, även om det inte var någon särskilt lång backe. Nästa gång lovade jag henne att ha med en pulka, och det hade vi. Då åkte vi kanske tillomed i 8 sekunder, och det var ÄNNU bättre.
När vi kom hem igen var vi blöta, snöfyllda, rödflammiga i ansiktet och väldigt,väldigt glada.

Detta är ett minne som sitter kvar. Klart och tydligt.