ja, nu är det inte långt kvar till jul, men det tror jag inte har undgått någon, not even me.
Snö också, ni vet vad jag känner för det...


Igår var en väldigt intressant och läskig dag. Jag putsade lite fönster och sen satte upp gardiner, och när jag gick ner till källaren för att hämta lite julpynt såg jag ett gammalt sy skrin som mormor fick 1946. Rätt coolt tyckte jag då så jag sprang ner till förrådet ännu en gång och började rota bland de alla hundramiljonersbiljaders lådor som stod där nere, och tillslut hittade jag vad jag letade efter, en och en halv låda fulla med fotoalbum, brev, och en massa annat från mormor, morfar och hans syster.
När jag väl fick upp alltihop satt vi och kollade igenom dom, sorterade ut vad vi (jag) ville ha kvar och drog in allt på mitt rum.

Men det som var så jäkla otroligt mega super läskigt var att när jag stod och rotade bland alla dessa lådor och öppnade en som det inte stod något på och höll mina trötta tummar att det var just den lådan jag letade efter. Men icke. När jag öppnade bananlådan och bad en stilla bön till gud så såg jag tre, grå/bruna små monster springa ur lådan och bort ifrån mig, pipande. Jag pep inte då kan jag säga. Jag skrek och backade, samtidigt som jag puschade på Harry att jaga dom typ såhär:
MEN HARRY! TA DOM DÅ! SPRING! TA DOM! BUSS PÅ DOM, KOOOOOM IGEN!

Men vad gjorde han? Stod där som ett fån och fattade ingenting alls, bara undrade varför matte skrek och var livrädd. Vilken vakthund huh? Känner mig så trygg.
Det tog emot att gå in i förrådet igen och börja öppna lådorna igen kan jag säga. Men jag vet inte om gud tyckte att han hade skrämt mig nog, för det kom inte några fler möss iallafall. Ni kan ju undra varför jag var så dum att gå in där igen iallafall, och det undrar jag med, men envis som jag är så ville jag ha tag i de lådorna, dessa fotografier som jag länge ha velat lägga händerna på.

Anledningen till att jag ville ha bilderna och deras grejer är för att för det första inte hade någon kontakt med dem, iallafall inte morfar som dog innan jag föddes. Mormor har jag inte några stora minnen av heller, bara att jag ofta fick presenter av henne.  Mammas faster Hihu däremot, henne har jag fler minnen av. När vi lekte " hitta tändstiksasken" och hon ofta gömde den vid hennes bälte. Glasstårtorna som hon alltid bjöd på, och den lilla handgjorde hunden som stod placerad nedanför TV:n.
Grejen är att länge, länge har vi i familjen spekulerat om vem jag är lik. Jag är inte lik mamma, inte heller min pappa.
Sen en dag, bara poff, sa mamma: Men herregud, nu ser jag ju vem du är lik! Morfar!
Ja, min morfar då alltså, och Hihu, hans syster, mammas faster. Jag tror jag var nästan 13 år då mamma såg denna likhet mellan oss, och nu när man tittar på bilder så undrar man varför man inte har sett det innan, jag är verkligen lik dom. Skrämmande lik. Likadana ögon, näsa och ansiktsform. När jag ler kan man också se morfars leénde gömma sig där bakom.
Och jag kan ju säga att jag är stolt över att vara lik dessa fina människor, Hihu har jag träffat, så henne har jag en egen uppfattning om och morfar har jag hört historier om, minnen som mamma har.

I mitt rum nu står det 10 fotoalbum, bilder på båda mormor, morfar, Hihu och hennes man Kalle, en väska, syskrinet, gamla pennfack och andra små skrin. Och om ni kollar på mitt högra långfinger ser ni tre guldringar som har suttit där en tid nu.
Det är förlovnings och vigselringar som en gång har varit på mormor och morfars fingrar, jag tar aldrig av mig dom.
För ett tag sedan, jag vet inte om jag är naiv, paranoid och allt vad det heter, men iallafall. För ett tag sedan hade jag en "spök period". Jag tyckte mig se skuggor överallt, och en gång när jag gick upp för trappan för att komma in i värmen igen efter att ha rastat Harry, sträcker jag fram min hand och är nära att greppa tag om handtaget då det rör sig av sig självt. Som om det var någon som tryckte ner det innan jag hann röra det. Snabbt ryckte jag tillbaka min hand och stirrade stumt på dörren innan jag vågade nudda dörren igen och gå in.

Who knows, det kanske är mormor och morfar, eller farfar som vakar över mig i dessa dagar?